Jag har ADHD del 2

Det här inlägget är minst lika svårt att skriva som det första. Orden finns, men det är svårt att få dem nerskrivna. Idén till båda inläggen fick liksom liv efter att jag hittade en bok om ADHD på Akademibokhandeln i Kalmar. Hela den boken beskriver det jag har fått slåss mot hela mitt liv, men som bagatelliserats av andra runt omkring.

“Det är inte så svårt, gör det bara”, “Bara gör det”, “Acceptera det”, och så vidare. De meningarna och liknande meningar triggar igång min hjärna. Jag vill bara skrika “DET ÄR INTE ALLS BARA ATT GÖRA! FATTA NÅGON JÄVLA GÅNG!”. Det är så jävla mycket ångest och skit kopplat till dessa meningar som folk sagt, antingen av välvilja eller ren elakhet, att det är första och enda responsen jag har när någon säger dem, vilket kan sätta mig i klistret om det är fel person som får motta mitt ångestladdade jag.

Boken
Den bok jag hittade heter “ADHD i bilder” och är skriven av Victor Wikander. Själva boken är en fotobok med relativt lite text och är lättläst. Även om allt inte stämmer med mig eller min ADHD så stämmer jävligt mycket överens. Victor skriver bland annat om hur ljud påverkar honom, hur folk kan prata med honom utan att han tar till sig det dem säger, koncentrationssvårigheterna som han har, stress, svävande tankar och hur det snurrar i hans skalle. Jag känner igen så jävla mycket i mig själv i det han skriver. Det gör ont samtidigt som jag är så jävla glad att det inte bara är jag som känner och upplever detta. Han beskriver även hur resultatinriktad han är och om det dyker upp hinder längs vägen så slocknar lusten att avsluta det han påbörjat.

“Jag vill att det ska gå rakt fram, att det ska bli så bra som det kan bli och gärna utan hinder. När jag väl möter ett hinder så slocknar glöden direkt och allt känns som en rejäl uppförsbacke.”
– Victor Wikander, ADHD i bilder

Det han skriver är så jävla träffande. Det stämmer liksom överens med det jag upplevt, och upplever, i mitt liv. Hur ens ADHD kan vara en naturkraft, kreativiteten som flödar, Hur känslor styr en, beslutsångest, hur allt känns för stort,utanförskap. I princip allt som står i boken har jag känt eller upplevt hittills i mitt liv.

Jag ville skrika rakt ut när jag läste ut boken. ÄNTLIGEN fanns det någon mer som visste hur det var att vara jag. ÄNTLIGEN hade jag något påtagbart att kasta på folk omkring mig som visar hur jag är. ÄNTLIGEN. Äntligen fanns det en bok som till och med jag kunde läsa ut utan att sucka och stöna över hur lång den är. Fram tills nu hade jag bara hittat tjocka böcker om ADHD, men äntligen hade jag hittat en lagom bok med lagom mycket text och precis rätt mängd bilder för att jag skulle kunna läsa ut den på en dag. ~Res dig upp.

Foto: James Stamler

Hobbier
Det här med hobbier. Antingen har man några få som är jävligt bra på, eller så är man som jag: Har femtioelva stycken som man kan grunden på och är helt okey med det. Skriva, rita, måla, sticka, kleta med lera, fotografera med mera är allt jag är 100% säker på att jag klarar även om jag inte alltid är nöjd med resultatet. Musik är ett ämne som jag älskar. Som jag nämnde i första inlägget så älskar jag att spela hög musik och skråla med. Jag älskar det, men gör det bara när jag är ensam. På bussen när det inte är några passagerare eller i bilen på väg till eller från jobbet. Det roligaste är när folk verkligen glor på en och ser ut som om dem undrar “vad fan håller människan på med?”. Speciellt när jag kommer med bussen. Ler jag samtidigt så glor dem ännu mer. Jag tycker det är skitkul.

När jag var 12 år fick jag en gitarr och fick börja med lektioner. Jag slutade spela gitarr samma dag som en av mina morbröder dog. Det kändes inte kul längre och jag ville verkligen inte spela gitarr något mer efter det. Men behovet av att få föra väsen finns fortfarande kvar. Sommaren 2015 köpte jag en fiol och lärde mig början av “Blinka lilla stjärna”. Sedan tog det stopp. Det tog för lång tid att lära sig och jag ville lära mig snabbt, helst nu på en gång. I samband med att jag satt husvakt det året så passade på att låna husägarnas piano. Det var ostämt, men det sket jag i så länge som jag kunde plinka på det när jag inte hade bättre saker för mig som att mata djuren på gården. Jag lärde mig “Blinka lilla stjärna” på pianot och hittade på egna “låtar”, fast mest petade jag på tangenterna och förde väsen. Jag behöver verkligen musik i mitt liv på ett eller annat sätt. Att göra ljud är avslappnande.  Är jag på dåligt humör eller mår skit fysiskt så hjälper det att spela exempelvis Lordi på hög volym och släppa loss. Efter år mår jag fan så mycket bättre än om jag hade gått en hel dag och mått skit. ~Hopp och lek för fan!

Det här med att skriva av sig och berätta varför man är som är, är skitsvårt. Att vara den man är och få skit för det så länge man hittills har levt. Med eller utan diagnos. Folk ska alltid på något sätt försöka sätta en på plats och tvinga en att bli en kopia av dem. Minsta tecken jag ser hos någon att de är på väg att försöka ändra på mig, att de försöker få mig att bli som dem, och den, eller dem, personerna blir för evigt blockade ur mitt liv. Jag vägrar bli som dem, jag vägrar låta någon tvinga mig in i en mall som aldrig kommer passa. Jag är jag, och det får fan duga. Det är svårt nog att acceptera sig själv och den diagnos man har utan att någon utanför ska försöka “fixa” en. Låt mig vara. Mitt liv, mina beslut, min ensak.

Foto: Sebastian Spindler

Nu ska den här trötta Vargen trycka ihop sig till en boll och sova. Snart är det dags för mer jobb, men fram tills dess tänker jag fan inte göra något mer än nödvändigt. God natt på er!