Skolan knäckte mig och min lust att lära

Foto: Syd Wachs

Jag läste den här debattartikeln i aftonbladet (originalartikeln finns här). Det var som att uppleva min egen skoltid ännu en gång. Frustrationen när lärarna sa “du kan visst, det är bara att göra det” eller “jag har redan förklarat det här för dig X antal gånger, du kan visst, sluta vara lat” finns fortfarande kvar. Frustrationen över att dem inte fattade hur jävla svårt det var för mig att förstå matteproblemet, frustrationen när jag inte fattade vad dem ville att jag skulle göra med en uppgift, frustrationen när jag jobbat röven av mig med läxorna och ändå fick icke godkänt utan att fått en förklaring på varför det inte blev godkänt. Lärare som ansåg att “du kan visst, du är lat, du vägrar förstå uppgiften, ge dig och gör den bara”. Jag vet inte hur många gånger jag hamnade i bråk med lärare för att dem vägrade inse, eller vägrade förstå, hur jag funkade (och funkar). Bland annat har jag svårt att koncentrera mig och svävar gärna bort från det som ska göras delvis för att det som ska göras kanske är tråkigt, jag har redan gjort det en gång eller jag vet redan hur det ska göras men tvingas ändå stå ut med förklaringar som ligger på en tvåårings nivå istället för den nivå jag befinner mig på.

Orden “det är bara att göra” är en stor fet trigger som drar igång en stor jävla ångesthärva VARJE gång någon som inte känner mig säger den. Varenda gång en lärare har sagt dem orden, varenda gång har jag försökt göra det som “det bara är att göra”, men tillslut sagt “Fuck you och dra åt helvete!” när det inte funkat och därmed inte gjort det som skulle göras. Matten var en sådan sak i högstadiet och gymnasiet (senare även på komvux). Jag gick knappt godkänt på högstadiet och det med hjälplärare som verkligen gick in för att få mig att förstå koncepten, åtminstone för stunden, och därmed få godkänt. I gymnasiet trodde jag att det skulle bli annorlunda, men icke. Läraren föredrog att “hjälpa” dem som satt längst fram i klassrummet och sket i att hjälpa dem som satt längre bak (med andra ord, borden bakom första raden). Jag försökte i veckor att lära mig själv att räkna ut vad 2y – 3x var, men gav tillslut upp och gick till hjälplärarna. Där grät jag av frustration över att matteläraren inte ens kunnat förklara konceptet att man inte kan ta y – x och att resultatet då hade stirrat mig i ögonen hela jävla tiden. 2y – 3x blev 2y – 3x.

Så fort matteläraren fick reda på att jag satt hos hjälplärarna kom hon och försökte dra mig därifrån för hon “skulle hjälpa” mig. Jag skrattade henne rakt i ansiktet och sa något i stil med “Så som du har hjälp dem som sitter längst fram eller oss som sitter på raderna bakom dem? Tror inte det, då sitter jag fan hellre här”. Givetvis var ju jag orättvis och sa inte alls sanningen. Då sa jag att hon fick ett, ETT, försök till från min sida, för fick jag inte den hjälp jag krävde på lektionerna kunde hon kyssa sig i arslet för jag skulle aldrig dyka upp igen på hennes lektioner. Sagt och gjort så fick hon den chansen. Hon hjälpte mig, men bara den lektionen. Nästkommande lektion med henne sket hon fullständigt i mig och min arm som jag vevade fram och tillbaka i ett försök att få hjälp från henne. Då tog jag mina grejer och förde så mycket väsen jag kunde på vägen ut. Sedan satt jag och grät inne hos hjälplärarna över idiotin.

När halva terminen gått kallade skolan in mina föräldrar för att försöka lösa situationen. Som på en given signal dök ju matteläraren upp i dörren till hjälplärarnas rum där vi satt. Hon sa att jag skulle få all hjälp jag ville ha bara jag satt i hennes klassrum på lektionerna. Jag berättade hur jävla dåligt jag kan koncentrera mig på saker och att det speciellt gällde när jag skulle räkna, men det var bara hittepå. “Du kan visst koncentrera dig. Det är bara att göra det” sa hon då. Jotjena, jag hade inte fått något gjort alls på hennes lektioner för min koncentration blev störd konstant (ska jag räkna något måste det vara absolut tyst i rummet). Hjälpläraren avbröt henne gång på gång, för vid det här laget kände hjälpläraren mig mer än matteläraren gjorde och hade sett hur jävla svårt jag hade att koncentrera mig, men matteläraren gav sig inte. Inte ens när mina föräldrar påtalade att koncentrationssvårigheterna hade funnits sedan jag var liten gav hon sig. Det krävdes att jag började gråta och skrika (jag hade fått panik och ångest under tiden dem andra pratade) för att få sitta hos hjälpläraren med matten. När gymnasietiden var slut hade jag suttit mer hos hjälplärarna med alla läxor, även dem jag kunde göra själv, för att kunna koncentrera mig. Att jag var besviken på nivån av lärandet och nivån överhuvudtaget på gymnasiet är en underdrift…

Foto: kazuend

Något annat som skolan förstörde för mig var läsningen. Jag älskade böcker och älskade att läsa, men skolan förstörde det roliga med dem. Kravet på högläsning varenda gång vi skulle läsa ur en bok gemensamt gav mig ångest. Panik och ångest. Jag “glömde” boken så ofta jag kunde för att försöka slippa högläsningen. Speciellt i högstadiet då vi var tvungna att ha en förstärkare hängande runt halsen för att den nästan döva läraren skulle höra den som läste. Jag som är naturligt lågmäld har alltid fått höra att jag ska höja rösten, något jag vägrat göra sedan första dagen i skolan till lärarnas stora förtret. “Tjejer ska höras!” lät det när jag gick i lågstadiet. Problemet var att jag inte ville höras (plus att jag aldrig hade identifierat mig som tjej), och när jag pratade skulle jag bestämma volymen på min röst, inte någon annan. Ja, jag har och är bakvals. Nu för tiden gör jag det på pin kiv, vara bakvals alltså.

Läsningen skulle vara kul sa lärarna. Det tyckte jag med, men den var aldrig kul i skolan eller hemma när jag gjorde läxor. Däremot kunde jag låna kassvis med böcker från biblioteket, senare bokbussen, och läsa femtioelva gånger efter varandra. Ämnen som skolan tyckte vi skulle lära oss om var inte lika kul som när jag själv gick till biblioteket och lånade böcker om dem. Skolan gjorde det tråkigt. Till på köpet var det oftast samma ämnen om och om igen som upprepades på samma sätt gång efter gång. Jag har aldrig tyckt om att upprepa saker eller något jag sagt. Det tråkigaste som fanns var upprepning. Upprepning är fortfarande det tråkigaste som finns. Det blev dock mer påtagligt när det gjordes i skolan och när jag kom hem ville jag verkligen inte göra något som hade med den att göra. Speciellt i låg- och mellanstadiet. Jag var slut, trött och irriterad över att inte få lära mig nya saker HELA tiden. Så därför blev jag extra besviken när jag började gymnasiet. Dessutom hade jag blivit lovad genom hela 8an och 9an att gymnasiet skulle bli SÅ mycket svårare, men det var det inte. Kan tillägga att jag började på ett naturbruksgymnasium med djurvårdsinriktning. När jag visste mer än lärarna om vissa djur, då blev jag ännu mer besviken. Jag hade förväntat mig mer, men fick grisen i säcken så att säga.

Jag gick till skolan, men lärde mig inget för jag kunde redan allt och lite till. Skolan hade ingen plan för hur dem skulle agera kring elever som redan kunde allt om ämnet de valt. Jag sa till slut, i varenda enskild kurs som utgjorde programmet jag gick, att jag bara ville ha ett G, godkänt. Många av lärarna var besvikna. Dem såg ju att jag kunde, men jag orkade inte anstränga mig för kraven för att få högre betyg. Kraven för att få godkänt då var att eleverna dök upp på lektionerna och tog del av det dem skulle lära sig. Ville man ha högre betyg skulle man prestera mer. Jag såg inte vitsen med det. Jag såg inte meningen med att bevisa att jag kunde saker för att få ett högre betyg. Så är det än om jag går en kurs. Jag siktar på godkänt och får jag det, eller mer, så är jag nöjd. Om jag däremot har slitit som en hund för att få godkänt och sen inte får det blir jag inte bara besviken utan förbannad.

Foto: Luis Llerena

Skolan förstörde mer för mig än den gav. Det är bara ett fåtal lärare som faktiskt lyssnade och som fick mig att vilja lära mig nya saker. Jag kan räkna dem på en hand. Två högstadielärare, hjälpläraren på gymnasiet, en svenskalärare på distans och svenskaläraren på Komvux. Fem personer. FEM. Av alla lärare jag har haft sedan lågstadiet så är det fem som verkligen brytt sig tillräckligt för att förstå och lägga den tid som behövdes för att få mig på rätt väg med skolarbetet. Alla lärare sedan dess har varit… lärare. De har bara rabblat upp det vi skulle lära oss och sedan kört vidare. Nej, nu ljög jag. Det är en lärare till. Men ändå. Sex lärare. Sex stycken personer som valt läraryrket och gått all in för sina elever. Vet ni hur frustrerande det är när så få människor i ett yrke bryr sig? Antagligen inte.

En liten del av dem lärare jag har haft har betett sig som regelrätta as. Det senaste exemplet är från när jag gick arkeologi 2 på Linnéuniversitetet och skulle skriva en uppsats (kommer inte ihåg om det var b- eller c-uppsats). På första mötet med uppsatsledaren, och i grupp dessutom, häver ärkekräket ur sig, och jag citerar, “Jag har en fördom om att den som heter Vargen är en man, men jag ser att det inte finns någon sådan här” slut citat. Han gick sedan vidare med att prata om sig själv i en timme och förolämpade det kvinnliga könet otaliga gånger innan hela gruppen flydde ut ur rummet. Att han senare det året blev anmäld för sexuella övergrepp på en elev var väl bara väntat. Skit ska skit ha.

Jag kan lugnt säga att den uppsatsen inte blev skriven, dels på grund av att denna “uppsatsledare” försökte få mig att byta ämne (från samtidsarkeologi till järnålder som alla andra) och dels på grund av att sagda “uppsatsledare” upprepade gånger betedde sig som ett as mot mig, både via mail och när vi hade möte om uppsatserna.

Foton: Álvaro Serrano och Glen Noble

Det enda jag har kvar från skoltiden är skrivstilen. Jag kan inte texta längre utan det är bara skrivstil som funkar. Jag kan, om jag anstränger mig, texta men jag trillar alltid automatiskt tillbaka till min skrivstil. Att jag dessutom alltid antar att ingen kan läsa skrivstil, i alla fall om personen är min ålder eller yngre, gör det dessutom värre. Alla ska ju kunna se vad jag skriver, right? Fast sedan kommer jag på mig med att skita i det. Skulle den som läser inte kunna läsa det jag skrivit så läser jag det högt för dem eller så får dem gissa (sadistiskt, jag vet). Jag kan inte heller läsa en analog klocka utan att kolla på mobilen eller alarmklockan först för att utläsa tiden, vilket i sig kan vara en fördel i jobbet, men det blir jobbigt när det bara finns analoga klockor att tillgå.

Jag fick lära mig att älska böcker igen. Skolan tog min förkärlek till böcker och stampade sönder den. Sedan sa skolan hur jag skulle känna och tänka om böcker, med andra ord inte på det sättet som jag hade tänkt på tidigare. Det är först efter gymnasiet som jag kunnat läsa böcker för att det är kul, som tidsfördriv och flykt från verkligheten. På grund av att skolan förstörde min läslust så tidigt har jag bara kunnat läsa böcker i Young Adult-genren. Texten är oftast lätt att ta till sig (inte att förväxla med lättläst) och tar upp i princip alla ämnen. “Vuxenböcker” tar upp i stort sett alltid relationer (det är åtminstone en del av story ploten) eller ger relationer för stor del i storyn, något jag inte tycker om. Allt handlar inte om relationer och hur karaktärer relaterar till varann eller sina kärleksintressen kan vara en del av storyn, men bör inte ta upp så mycket plats att det stör resten av storyn. Därav har det oftast blivit YA-böcker som The Wardstone Chronicles och Ranger’s Apprentice som det finns recensioner om här på bloggen. Relationer är liksom det sista jag vill tänka på när jag läser en bok.

Något annat som skolan lärde mig var att om man inte fungerar som “alla andra” så är det något fel på en och man är inte värd att få någon hjälp om man “inte är som alla andra”. Därav fick jag lära mig att fejka att vara en “normalfungerande” människa för att klara av en del av det skolan tvingade en att göra. Det är först nu på senare år som det inte funkar längre, jag orkar inte hålla uppe fasaden längre. Därför går jag sedan snart ett år tillbaka hos ett NPF-team och gör en utredning för ADHD och autism. Ända sedan jag läste första fjärdedelen av “Förlist – Mitt liv och Nordman” av Håkan Hemlin och Anders Tengner har jag kunnat relatera till rastlösheten och ångesten som beskrivs. Jag känner så jävla väl igen mig själv i hur han beskriver sig själv, och hur andra beskriver honom, och jag blir arg. Arg över att ingen i skolan, att ingen hemma, att ingen i hela mitt liv ens har påpekat eller ens rekommenderat att jag ska göra en utredning. Inte ens efter alla dumheter jag hittade på på rasterna i skolan. Inte ens när jag skrek efter hjälp med skolarbetet i skolan tänkte någon på att koncentrationssvårigheterna kanske var en del av något större. Nej, det var värst när jag själv sökte hjälp för det och bad om en utredning som jag fick det i vuxen ålder. Tänk vad lättare livet kunde ha varit om någon hade sett det tidigare och hjälpt mig.

Foto: Green Chameleon

Jag fick lära mig på nytt att vilja lära mig nya saker. Att lära kan vara kul. Att lära kan vara lärorikt. Att skriva kan vara kul. Att läsa kan vara kul. Att göra saker kan vara kul.

Skrivandet har funnits där när jag inte velat lära mig saker eller när jag känt att skolan inte gett mig något i utbyte för min närvaro. Men att det kunde vara kul fick jag lära mig först i vuxen ålder. Det är därför jag håller på med NaNoWriMo varje år. Tack vare min bästa kompis håller jag på med det. Många ord har hunnit rinna ut ur tangentbordet och otaliga pennor sedan dess. Det var välbehövligt. Och jag gör det enbart för mig själv, ingen annan. Det enda kravet är att ha kul. Om den inre kritikern börjar skrika sätter jag på snooze-knappen och fortsätter skriva.

Det här inlägget blev väldigt långt. Tack, ni som orkat läsa ända hit!

April

Det brukade vara den bästa månaden. Fylla år, våren kom. Nu: not so much. För ett år sen, samma dag som jag fyllde 24, ringde min mosters sambo och berättade att cancern hade spritt sej. Till hjärtat. Läkarna sa att hon hade kort tid kvar. Två dagar, två veckor… Jag minns inte hur länge, bara att läkarnas uträknade tid kunde slängas i soporna för min moster höll ut längre än så.
Den 25:e april 2014 kom beskedet.
Den 13:e juni ringde mamma och berättade att min moster hade gått bort tidigt samma morgon. Vakuum. Nu, nästan ett år senare. Det känns… tomt. Kampen som pågått så länge är slut. Från att ha fått höra hur läkarna på vårdcentralen sa att det “bara” var parasiter till “du är hypokondriker” till att få beskedet att dom tog in henne akut och då upptäckte cancern som spritt sej till lungor, lever, ryggen och tarmarna. Till beskeden att cellgiftsbehandlingarna inte tog. Till att cancern stod still. Till… slutet.
Storyn jag skrev på månaden efter har gått i dvala. Det mesta gick i dvala. Jag gjorde allt för att slippa tänka, slippa känna. Klippte håret, färgade håret, började studera. Allt för att slippa tänka. Det funkade väl så där.
Enda ljuspunkterna har varit djuren. Hade jag inte haft dom hade jag gått under. Mina puckokatter hittar hela tiden på korkade grejer, även om dom anser att deras påhitt inte är korkade. Stephen hittar på flest dumheter medan Gordon sover eller skriker som om han håller på att dö fast han egentligen inte gör det. Speciella nötter dessa två. Och att få leka med min kompis systerson tills jag stupar. Den ungen är underbar. Låneungar är underbara. Man får göra allt det roliga och höra från åtminstone en förälder att “det där behövde X”. Jag leker gärna med högljudda dinosaurier och deras klumpiga labradorer.
I december fick en annan kompis barn. Lika underbar den och kan bara bli mer underbar ju äldre Knött blir. Förhoppningsvis blir Knött den tuffaste och nördigaste ungen ever. Med både moster, föräldrar och busfaddrar kan det inte gå fel! Får hoppas det fram till när Knött blir tonåring i alla fall.
För några dagar sen när jag satt och kladdade på nåt som ska föreställa en karta fick jag en idé. En bok med x antal historier i bara för Knött, eller för dom närmaste. Har än så länge fått ihop den arkeologiska historien bakom landet på kartan. Dessa historier ska Knött få på varje födelsedag så länge jag lever. Bara att börja med andra ord. Med basic fantasy-raser, egna påhittade raser, länder med mera hoppas jag det kommer ge mersmak när Knött kan läsa.
Mer studier. Det blir mer av det. Har inte hittat nåt program som jag vill gå än, utan det är fristående kurser som gäller än så länge. Hittills har det bara varit arkeologi, men det kommer ändras på ganska snart. Hoppas jag i alla fall. Vill läsa mer än arkeologi, även om det är jävligt spännande.
Jag vet inte varför jag skrev det här inlägget. Det bara blev till. Nu ska jag dra vidare och göra andra saker. Vi ses!

Länge sedan nu

Ja, jag har ju den här ovanan att sluta skriva här när NaNoWriMo är över, men finns inte orken så finns den inte. Aja, I'm back now.

Jag studerar fortfarande arkeologi på Linné, nu är det dock fortsättningskursen som kommer ta upp min tid. Ska på något sätt lyckas få csnbidrag,  misstänker dock att som kommer krångla. Inget kommer väl någonsin sluta krångla när det gäller myndigheter, eller hur? Aja, det fixar sej.

Har knappt skrivit nåt sen november, med undantag för hemtentor då. Kommer inte ihåg om jag skrev det, men "Över en fika" sålde slut så förlaget fick trycka en ny uppsättning. Så fortsätt köpa den, gott folk!

Som ni kanske märker så skriver jag inte från min sedvanliga plats vid datorn. Vi har nämligen inget internet kvar (köp inget mobilt internet om ni inte måste) så jag är tvungen att skriva från surfplattan.  Den har iallafall lite internet kvar. Så om några ord blir konstiga så har surfplattan ändrat om. Autocorrect...

I och med att jag sitter vid surfplattan så kommer den sedvanliga signaturen inte med heller. Den här månaden för väldigt gärna gå liiiiite fortare så jag kan blogga som vanligt igen.

Så, ses snart! (hoppas jag)

Vargen

Sjuk, sjuk och mera sjuk

I sammanlagt två veckor har en förkylning bott hos mej. Fyfan för att inte kunna andas. Ganska typiskt när man inte har lektioner på två veckor. Suck…

NaNo har inte gått som jag velat. Främst pga att storyn jag tänkte skriva på inte vill bli skriven alls, HEMTENTA och förkylning. Istället har jag kört på att skriva kortare storys, typ runt 1 000 ord. Har funkat lika bra. Ska försöka skriva dom sista 15 000 orden innan den sista.

Nu vet ni att jag lever. Typ.

Signering på Mörbylånga Bibliotek

På onsdag den 12 november klockan 16:30 smäller det. Då är det signering på biblioteket i Mörbylånga. Kom, kom, kom!

Innan dess ska jag försöka skriva på en hemtenta och komma till rätta med mitt wordcount på NaNo. Ligger bakom dagskvoten något enormt. Samma med hemtentan, ialla fall känns det så. Usch. No pressure typ.

Nä, nu ska jag försöka beta av lite ord på dagskvoten. Vi ses på onsdag! Eller hur?!

Release-fika med “Över en fika”

Pratade idag med bibliotekarien på Mörbylånga bibliotek om fikat och vad som ska skrivas på affischerna som hon skickar ut inom kommunen inför signeringen. Vi kom överens om det hon redan hade skrivit + lite info om fika med mera. Gratis fika lockar väl, hoppas jag?

Oh, på tal om något helt annat. Hemtentan blev godkänd! Nu ska jag “bara” göra en till hemtenta + grupparbete för den här delkursen. OCH skriva på min NaNoWriMo-story. Måste göra det. Har lite ord kvar att skriva, typ hela dagskvoten. Oh boy…

Tänkte bara påminna om att releasen + signeringen finns som event på facebook. Passa på att tacka ja och kom på nån av releaserna!

Bokreleasen den 12 november kl. 16.30 hittar ni här: https://www.facebook.com/events/660751110705514/

Och releasen den 14 november kl. 14.00 hittar ni här: https://www.facebook.com/events/350814648434218/

Vill bara påpeka att releasen den 14 november sker om det finns böcker kvar. Så passa på att gå på den första!

Nu ska jag skriva på min NaNo-story. Vi ses!

NaNo och skrivverktyg

Nu är NaNo snart här.
Kan knappt vänta på att klockan ska slå tolv på fredag natt så jag får börja galenskapen som är NaNoWriMo. VBGRKJNKLGCBKJRGSNSGR <— en keyboard smash säjer ganska mycket om hur jag känner inför NaNo. Otålighet är ett ord för det. Jag vill börja nuuu!

(Ursäkta röran på bilden)

Kan ha införskaffat ett tangentbord till min surfplatta (måste använda den till nånting). Började redan igår att skriva på en grej, dock vet jag inte hur jag får fram vissa symboler som behövs men det duger. Det är ju bara ett första utkast. Det ska vara dåligt påstås det. Jag tänker dessutom skylla detta nästan-impuls-köp på Tidningen Skriva och deras artikel om fördelarna med att skriva på surfplatta.

För den som läste Östran i fredags, antingen på webben eller papperstidning, så var jag med på ett hörn. Tyvärr uppfattade journalisten fel titel på min novell. Den heter inte “vind för våg”, den heter “Why don’t you have a dick then?”. Aja, så går det när det är dålig mottagning.

Böckerna är på väg från förlaget. Både mitt gratisex och dom som ska bli signerade samt sålda. En bok kostar 180 kr, så vill ni ha ett ex kom på nån av signeringarna. Datum för dessa är 12 november klockan 16:30 på Mörbylånga Bibliotek eller den 14 november klockan 14.00 på Kullzénska Caféet i Kalmar.

Vet ni vad? Hemtentan är klar och inlämnad, men som salt i såren fick vi en ny direkt på måndagen. Vill gråta lite över detta, men vad fan. Håller med läraren att det är bättre att få ut hemtentan samma dag som nya delkursen börjar så man har mer tid på sej att skriva den än att behöva stressa med den sista veckan. Så trött på hemtentor dock. Ska vänta nån dag eller två med att titta på den.

Aja, nu ska jag sluta tjata om hemtentan för den här gången. Istället ska jag ta min påbörjade förkylning (som vägrar bryta ut helt) och glo på lite Ghost Adventures. Vi ses!

Hemtenta och intervju med Östran

Skickade ut ett mail till både lokalradio och lokaltidningar om antologin. Idag ringde Janne Adeen från Östran upp mej. Givetvis satt jag på en lektion och kunde inte svara. Ringde upp honom senare, men då kunde han inte prata. Han ringde upp senare. Jättetrevlig man. Synd bara på den dåliga mottagningen. Minus med mobiler och starka vindar + regn. Intervjun gick bra dock. Han ville få ut artikeln redan i morgondagens tidning. Håll utkik?

Förresten, “Över en fika” finns utlagd på både bokus och adlibris. Lägg till den i bevakningslistan!

Bokus: http://www.bokus.com/bok/9789187813153/over-en-fika/

Adlibris: http://www.adlibris.com/se/bok/over-en-fika-9789187813153

Hemtenta. Denna jääääääävla hemtenta. Den driver mej till vansinne. Först pga av att jag inte visste vad läraren menade med det som rörde frågorna (antal sidor per fråga, vad som var en fråga m.m.) och nu pga att jag vill, verkligen VILL, skriva men får inte ut ett enda jävla ord. Hallå, writer’s block. Suck.

Aja, skit i hemtentan ni. Ni gör den ändå inte (om ni inte går arkeologi på Linné då…). Håll utkik efter intervjun i Östran imorgon istället!(?)

Nu ska jag gå och freaka ut över intervjun och hemtentan. Ses!

Åh! Är det november snart?

Omslag och releaser

Omslaget till boken är så fint! Fast för mycket rosa för en grön varg som mej. Nu är det inte min egen bok så det gör mej inte så mycket. Viktigast är att boken har ett omslag som är snyggt och funkar ihop med novellerna i den. Jag är ganska otålig. Vill ha mitt ex i handen nuuuuuuu.
Får böckerna till mina releaser efter den stora releasen i Sollentuna den 25 oktober. Hoppas dom räcker, annars vet jag inte vad jag gör. Dom måste räcka!
Passade på ikväll att göra två evenemang på facebook. Ett för första releasen i Mörbylånga den 12 november och ett för den 14 november i Kalmar. Kan vara bra att ha så jag har koll på vilka som kommer.
Här är länkar till evenemangenMörbylånga Bibliotek den 12 november: https://www.facebook.com/events/660751110705514/
Kullzénska Caféet den 14 november: https://www.facebook.com/events/350814648434218/
Nu ska Varg ta helg samt fundera på när hemtentan ska börja skrivas på. Universitetsliv wooo. Och: Är det november snart?

Hemtentan klar

Ja, nu är hemtentan ÄNTLIGEN klar och inskickad. Hoppas den duger åt fröken. Håll tummarna!
Nu på tisdag drar arkeologi 1 till Skåne för att bland annat krypa i en bronsåldersgrav (förhoppningsvis), titta på fler gravar och sova på vandrarhem i Malmös centrum. Sen drar vi till Trelleborg och Simrishamn för att titta på *trumvirvel* fler gravar! Det är faktiskt ganska intressant.
Nästa helg är det dessutom Skördefest här på Öland. Själv kommer jag sitta i parken i Mörbylånga och sälja tavlor. Så… Kom och köp! Det kommer bli en helg fullspäckad med mat, konst, mer mat och lite loppis. Kom och titta om ni har vägarna förbi. Loppisen i parken startar vid 14.00 och håller på till 21.00 så kom, kom, kom!
Nu tänker jag sätta mej ner och se om jag lyckas rita av den här: http://varldenshistoria.se/vetenskap/kranium-fraan-georgien-avlivar-manniskans-forfader
Hittade länken idag när jag satt och gjorde sista delen på hemtentan. Min kreativa sida vill rita av och “förmänskliga” skallen. Alltså rita dit muskler, ögon, näsa, mun etc. Bara för att se om det blir som jag tror att denna hominid har sett ut.
Nu ska denna varg ta helg! Får blir WoW och pepsi ikväll tror jag. Vi ses!

Hemtenta och antologi

Hemtenta i arkeologi. Herregud, vad har jag gett mej in på?

Sitter just nu med en hemtenta som känns enkel när jag tittar på pappret med frågorna, men när jag sätter mej för att skriva står allt still. Ingen av den information jag har läst och hört vill inte komma ner på pappret. Den info som finns i böckerna och på dom hemsidor jag letat upp vill inte heller bli omvandlad till information i hemtentan.

Fast 2 timmar med intensivt skrivande på just hemtentan gör nog att det blir svårt att fortsätta. Jag får nog ta en paus ett tag innan jag fortsätter. Bara jag inte tar en får lång paus då hemtentan ska in senast på måndag. Känner lite lätt panik över att inte ha mer tid än så. Aja, det fixar sej.

Antologi? Sa nån antologi?

Jupp, jag gjorde. Min novell blev medtagen i Aritons Förlags nya antologi “Över en fika”. Bland alla 32 bidragen blev min novell antagen. Jag kan knappt tro det. På torsdagsmorgonen när jag vaknade hade jag fått mail från Petra på Ariton förlag. Den senaste tiden har det mesta varit negativt så jag förberedde mej på att det skulle vara detsamma även den här gången. Sen när jag läste mailet kunde jag knappt tro det.

“Över 150 bidrag har vi fått till novellsamlingen ”Över en fika”. Det har varit en mycket svår process att välja ut omkring 30 berättelser bland alla dessa välskrivna, spännande och engagerande bidrag. Jag är glad att meddela att du är en av de utvalda.”

Dom raderna gjorde min dag. Jag gick, och går än, med lättare steg än tidigare. Fy fan vad kul!

Nu är som sagt 32 bidrag med i den slutliga antologin. Dom som inte kom med i den fysiska upplagan ska få vara med i en digital upplaga med sina noveller i. Det var tydligen svårt för juryn att inte ge ut alla noveller. På det här sättet får alla en möjlighet att nå ut med sina noveller.

Själv kan jag knappt tro det. Seriöst? Jag kom med? Drömmer jag? I så fall, väck mej inte!

2014-09-14

Ja, nu är det ett tag sen jag skrev. I know, I know.
Det finns några bra (tja, bra och bra) anledningar.

1. Mosters dödsfall
2. Universitetsstudier
3. Krångel med csn

Den första är nog den största anledningen till att jag inte skrivit här. Nummer två är minst lika stor. I början på september började jag på Linnéuniversitetet. Hittills har det varit intressant, dock har distansstudierna gått käpp rätt åt helvete. Distans suger. Varför lär jag mig aldrig? Nti sög, så varför skulle det gå bättre på universitetsnivå? Blurk. Och csn… Suck.
Aja, nu har jag klagat färdigt. Eller vänta…
Se för fan till att sd inte får större inflytande idag för helvete! Och byt regering. KOM IGEN, SVENSKA FOLKET!

Camp NaNo dag 1

Har hittills fått ihop 301 ord.
Om en väldigt bitter före detta jägare som inte tycker om den moderna världen. Jättetrevligt. Tänkte köra på en antologiliknande grej den här gången. Tänker skriva ungefär 1000 ord per story och använda mej av bilder som inspiration. Det kan bli vad som helst. Hoppas det blir nåt som jag inte fattar själv vad det är förrän senare.
Var till komvux tidigare idag på mattelektion.
Blä. Vill verkligen vara klar med komvux och allt vad som har att göra med gymnasiebetyg att göra och gå vidare. Jag vill börja på högskolan och få den utbildning jag vill ha.
Har även köpt cykeldäck till en kompis cykel och en 6mm hästskopiercing till mej själv. Håller på och töjer ena örat till 10mm, men den vill inte riktigt så tänkte köra på tyngdtöjning istället. Hoppas det går bättre än det gjort med mina tapers. Töjde det högra örat till 4mm utan att egentligen ha tänkt töja det. Nu har jag en 10mm plugg i det hålet och försöker fixa till 10mm i det andra. Det ska gå!
Nu ska jag försöka fixa 700 ord till sen är jag klar för idag.
Woooo!

Camp NaNo är tillbaka

Ja, Camp NaNo börjar igen i april. Om några dagar med andra ord.
Vet inte vad det blir för typ av story den här gången. Redigering av en redan existerande story eller börja på en ny. Just nu lutar det åt att leta inspiration i bilder och korta prompts till korta storys, med andra ord nån typ av antologi eller nåt sånt.

På tal om nåt helt annat har jag haft utställning i en glasmonter på Ica med min konst hela mars månad. Nu när april snart är här har jag anmält mej till Vårsalongen som kommer hållas på Himmelsberga Konstmuseum. Hoppas juryn tycker om mina bidrag! Har en blogg för min konst om det är nån som är intresserad av att titta på den: http://vargenj.blogspot.se/

Gå på komvux också, det där därför det varit en ganska stor bloggtorka sen november förra året. Ber om ursäkt för det. Kommer förhoppningsvis uppdatera lite oftare när Camp NaNo drar igång!

Böcker och stickning!

Nu är det ett tag sedan jag skrev här (igen).Det blev en inofficiell paus efter Camp NaNo. Behövde vila batterierna samt slåss med diverse läkare som inte kunde komma på vad som var fel med min svullna ljumske. Vid tredje besöker på vårdcentralen fick jag en läkare som visste nästan direkt vad jag led av. Tydligen har jag min ischias i kläm mellan första och andra ländryggskotan därför har jag ont och är svullen i ljumsken. Läkarens ordination var “vila, vila och vila samt ta piller”. Hon sade dessutom att jag var för ung för att “ha en gammal kvinnas krämpor”. Jag är officiellt en tant på 23 år!
Sist jag skrev, pratade jag om sjalen jag höll på med. Den har nu fått ett nytt hem hos Ing-Marie (ni hittar inlägget med sjalen här). Jag blev ganska nöjd med den. Den var rolig att sticka. Jag rekommenderar att ni letar upp Kvothe-mönstret på ravelry.com!
Jag borde egentligen skriva på sista uppgiften i Historia-kursen jag går på Komvux, men jag varken orkar eller vill göra det. Istället ska jag ta och skriva några inlägg om böcker jag köpt som jag sedan ska lägga i kön. Låt oss hoppas att det går vägen!

Camp NaNo dag 4

Dag fyra har börjat och Stephen har badat på djupt vatten. Det började med att han satt här:

Sedan bestämde han sej för att sitta på badkarskanten. Gissa hur det gick sen. En väldigt blöt och ynklig katt stod i badet när jag kom in…

CSN behagade sej med att skicka ut ett bred till mej där det stod att jag kunde söka pengar från dom. Sitter och väntar på ett svars brev nu. Man får väl hoppas liiiiiiiite på att man får pengar den här gången. Trots att jag gjort som dom bett mej om tidigare så räckte det inte. Jag förväntar mej inte mycket från deras sida….

Så nära

Är just nu inne på de två sista punkterna jag satte upp för kapitel 1, har nått 7.000 ord och är inne på 16 sidor.

Måste erkänna att det går oförskämt bra att skriva. Speciellt efter att jag provade på Kim M. Kimselius metod där man skriver ner vad man vill ska hända i kapitlet. Tack för tipset, Kim!

Nu ska jag återgå till skrivandet. Vill bli klar med första kapitlet och börja på det andra. Och göra färdigt uppgifterna till distanskursen. Vi ses!

Kapitel 1 snart klart

I går nådde jag 5000 ord på kapitel 1.
Det innebär att jag nått nästan alla punkter jag satte upp för vad som skulle hända i kapitlet. Har för närvarande 12 sidor skrivna och fler lär det bli.
Nu blir det dusch, frukost och sen Komvux. See ya!

Uppdatering

Jag är ju jättebra på att uppdatera här *inte*

Vad har jag hittat på sedan sist?
Tja, jag har börjat om på min story från NaNoWriMo 2011 (se här). Har än så länge “bara” tryckt ur mej ett par tusen ord, men storyn har tagit en helt annan vändning. Den blir mer som jag vill ha den. Har skaffat betaläsare som kan hjälpa mig ta ut dem bästa bitarna ur förra manuset. Hoppas den blir som jag vill nu. Det finns så många historier om de karaktärerna i den boken. De skriker åt mig att berätta om dem. Härligt!

Jag har börjat på KomVux.
Behöver läsa upp mina betyg om jag ska kunna läsa på högskolan. Allt har gått smärtfritt, om man bortser från CSN som i sista minut ska hitta på dumheter. Måste visa upp att jag har gjort 10 poäng innan den 3 Oktober. Fantastiskt med tanken på att det är den 24 September i skrivande stund.

Tja, det var lite vad som har hänt i mitt liv och i skrivandet för stunden. Nu tänker jag sätta mig med nya numret av Tidningen Skriva och bara njuta.

Cheers!