Husdjur del 1

Foto: Sara Dorweiler

Jag har alltid haft husdjur. Det finns inget bättre, ingen mer förstående än ett husdjur. Pälsdjur, kräldjur… Husdjur är bra helt enkelt. Sist jag skrev ett inlägg (den 7:e april) var rent allmänt inte en bra dag för mig. Ännu sämre blev den dagen, helgen och den nästföljande veckan efter då terrordådet hände. Jag insåg inte förrän efteråt hur jag indirekt blev påverkad av det som hände. Alla nyhetsrapporteringar på sociala medier, oroliga människor i forum grupper med mera bidrog till att jag drog mig undan allt vad sociala medier heter. Jag orkade inte. Jag fattade inte varför först, men sedan så insåg jag att jo, all rapportering kring det som hänt i Stockholm påverkade mig negativt trots att jag själv inte var där eller kände någon som var där då det hände. När något sådant händer är jag glad att jag har mina katter. Speciellt ett visst pucko som heter Stephen.

För att förtydliga: Detta foto tillhör mig, Vargen Johansson.

Vissa dagar behöver jag dig nästan mer än något annat. När världen har tagit idiotpiller påminns jag om hur mycket jag behöver dig. Oavsett vad som än händer så hittar du alltid på något jävelskap som roar både dig och den som ser på.

Mitt pucko som klättrar upp överallt. Bokhyllor, skåp, altantak. Du klättrar in i skåp fastän dem lutar så mycket att du med största möjlighet kommer få skåpet över dig. Upp i bokhyllor fyllda med böcker och andra saker som står i vägen, trots det ska du ligga precis är det är som trångast för där, där lyser solen.

 

Mitt nöt som hoppar i badkaret i tron att vattennivån bara är 10cm och sen står med vatten upp till halsen. Du ger mig onda ögat. “Så här mycket vatten var det inte förra gången! Vad fan har du gjort?!”.

 

Min knäppkatt som följer efter en överallt och som sen blir instängd i förrådet för att man inte sett dig. När man sedan letar efter dig och inte hittar dig, och man blir mer och mer övertygad om att du tagit dig ut och aldrig kommer tillbaka igen… Då faller något hårt i förrådet. Då hittar man dig där i förrådet, glad som en nyskiten ko över att du fått leka ostört i ett förråd med massa saker som luktar (läs stinker) av bland annat gräs, tvättmedel, toalettpapper och skurmedel.

 

Mitt pucko som inte svarar när man ropar för du har för kul där inne i förrådet. Fan vad du skräms när du inte svarar! Men gud nåde om jag inte svarar när du skriker för full hals i andra änden av huset. Herregud.

 

Mitt nöt som hoppar upp på altantaket och som sen inte kommer ner för du sitter fast. Mitt totalpucko som sen vägrar gå ner när man klättrat upp på staketet för att hjälpa dig ner. Vad fan, bestäm dig liksom!

 

Mitt pucko som hellre ligger på fönsterbrädan samt inkilad mellan bokhyllan och skrivbordet för att solen skiner där istället för att ligga i sängen, där solen också skiner. Nej, varför göra det enkelt och bekvämt? Trångt och inkilad mellan möbler ska det vara!

Du har överlevt en invasion av binnikemask och öronkvalster som du fått när du varit på äventyr med dina syskon och din mor. Du har överlevt en tur i tvättmaskinen för din nyfikenhet tog överhanden en kväll när det skulle tvättas. Du har överlevt en hundattack där du gav hunden mer stryk än den lyckades ge dig. Du har fler skruvar lösa än det står hästar i stallet. Ärligt talat så tror jag att du bara har en halt och blind falabella hemma ibland men vad fan gör det?

Mitt pucko. Vissa dagar behöver jag dig nästan mer än något annat. Lösa skruvar eller ej, du är en sol när världen är mörk.

 

Gott & Blandat

Foto: Matheus Ferrero

Det är fredag. Igen.

Jag har haft fullt upp. Mest med jobbet. Hit och dit och överallt. Den senaste veckan har jag bara fått stå ut med krånglande bussar, bankkortsläsare etc. Inget har velat funka som det ska. Men nu är det fredag och jag har helgen fri från jobb. Det ska dock springas på stan imorgon och på söndag är det planerat en röjar-dag i en kompis trädgård.

Sist jag skrev skulle jag på äventyr i stan på lördagen. Well, jag och kompisar drog till en tatuerarsalong där två av oss gjorde varsin tatuering. Min blev dock inte helt klar. Delvis blev tatuerarlärlingen inte helt nöjd och delvis för att vi båda behövde äta något så vi bokade in en ny tid två veckor senare. Torsdagen den 23 mars blev det återbesök för min del och nytt besök för min bästa kompis som inte fick någon tatuering gjord gången innan. Jag kom därifrån med en färdig tatuering och min bästa kompis kom därifrån med sin första tatuering.

Tatuering gjord av Poul på Tattoo War i Kalmar.

Det är fantastiskt hur stor skillnaden är mellan hur jag betedde mig första gången på tatuerarsalongen och hur jag betedde mig den andra gången. Båda gångerna var jag jävligt trött på grund av att jag hade jobbat dagen innan, men första gången satt jag bara i stolen och glodde upp i taket utan att ens prata. Andra gången så kunde jag prata obehindrat och dessutom låta en främling titta på min tatuering utan att få ångest efteråt. Det är så jävla stort steg framåt, det är knappt jag känner igen mig själv.

Kung Tusensköna kom tidigt i år!

Den senaste tidens varma väder har inneburit att jag 1) nästan fått värmeslag, 2) gått ut med katterna innan dem rivit huset och 3) inte behövt ha värmen på i bussen när jag kört (pensionärskuvöser värmer upp sig själva). Gordon har legat nöjd ute i gräset och njutit av solen medan Stephen har suttit i skuggan med mig. Oftast i min skugga dock då jag suttit mest ute i gräset med kameran i högsta hugg. Skuggan är bäst enligt honom, speciellt när jag sitter ner. Det beror nog på det som hände för några år sedan (länk till inlägget). Så länge jag sitter ner är Stephen nöjd, glad och nyfiken. Visar jag däremot tecken på att något inte är okey då springer han in på altanen och gömmer sig.

Mina skisser blir bättre!

Jag älskar att rita, men det har inte blivit mycket av det på senaste tiden. Det blev en del skisser dagarna innan tatueringen skulle göras, bland annat den på bilden. Det kommer nog inte som en chock för någon att jag älskar vargar (i alla fall inte om ni känner mig eller läst bloggen ett tag). Jag vill rita så jävla många saker, men det här med att börja göra något är svårt. Det är en del av ADHD-problematiken. Man har svårt att påbörja, och även avsluta, saker. Jag kan ha femtioelva olika idéer om vad jag vill göra, men jag kommer kanske bara påbörja två-tre stycken medan dem andra sakerna faller till golvet och blir liggande där i en utspridd hög.

Klockan är nu 20:25. Det är fredag. Jag ska äta chips och se på någon serie, eventuellt spela något spel. Vi hörs!

Lyckan

….är att ha en snäll katt.

                

April

Det brukade vara den bästa månaden. Fylla år, våren kom. Nu: not so much. För ett år sen, samma dag som jag fyllde 24, ringde min mosters sambo och berättade att cancern hade spritt sej. Till hjärtat. Läkarna sa att hon hade kort tid kvar. Två dagar, två veckor… Jag minns inte hur länge, bara att läkarnas uträknade tid kunde slängas i soporna för min moster höll ut längre än så.
Den 25:e april 2014 kom beskedet.
Den 13:e juni ringde mamma och berättade att min moster hade gått bort tidigt samma morgon. Vakuum. Nu, nästan ett år senare. Det känns… tomt. Kampen som pågått så länge är slut. Från att ha fått höra hur läkarna på vårdcentralen sa att det “bara” var parasiter till “du är hypokondriker” till att få beskedet att dom tog in henne akut och då upptäckte cancern som spritt sej till lungor, lever, ryggen och tarmarna. Till beskeden att cellgiftsbehandlingarna inte tog. Till att cancern stod still. Till… slutet.
Storyn jag skrev på månaden efter har gått i dvala. Det mesta gick i dvala. Jag gjorde allt för att slippa tänka, slippa känna. Klippte håret, färgade håret, började studera. Allt för att slippa tänka. Det funkade väl så där.
Enda ljuspunkterna har varit djuren. Hade jag inte haft dom hade jag gått under. Mina puckokatter hittar hela tiden på korkade grejer, även om dom anser att deras påhitt inte är korkade. Stephen hittar på flest dumheter medan Gordon sover eller skriker som om han håller på att dö fast han egentligen inte gör det. Speciella nötter dessa två. Och att få leka med min kompis systerson tills jag stupar. Den ungen är underbar. Låneungar är underbara. Man får göra allt det roliga och höra från åtminstone en förälder att “det där behövde X”. Jag leker gärna med högljudda dinosaurier och deras klumpiga labradorer.
I december fick en annan kompis barn. Lika underbar den och kan bara bli mer underbar ju äldre Knött blir. Förhoppningsvis blir Knött den tuffaste och nördigaste ungen ever. Med både moster, föräldrar och busfaddrar kan det inte gå fel! Får hoppas det fram till när Knött blir tonåring i alla fall.
För några dagar sen när jag satt och kladdade på nåt som ska föreställa en karta fick jag en idé. En bok med x antal historier i bara för Knött, eller för dom närmaste. Har än så länge fått ihop den arkeologiska historien bakom landet på kartan. Dessa historier ska Knött få på varje födelsedag så länge jag lever. Bara att börja med andra ord. Med basic fantasy-raser, egna påhittade raser, länder med mera hoppas jag det kommer ge mersmak när Knött kan läsa.
Mer studier. Det blir mer av det. Har inte hittat nåt program som jag vill gå än, utan det är fristående kurser som gäller än så länge. Hittills har det bara varit arkeologi, men det kommer ändras på ganska snart. Hoppas jag i alla fall. Vill läsa mer än arkeologi, även om det är jävligt spännande.
Jag vet inte varför jag skrev det här inlägget. Det bara blev till. Nu ska jag dra vidare och göra andra saker. Vi ses!

Seg skrivardag och katter på taket

Det går riktigt segt att skriva idag.
Sitta ute och skriva var kanske inte en speciellt bra idé, speciellt inte med tanke på huvudvärken som kom med solen. Blörk. Aja, två av (jag-vet-inte-hur-många) scener är ialla fall datorskrivna nu. Hoppas på att få in resterande på datorn senare. Att ha två katter med ut hjälper väl inte skrivandet speciellt mycket heller.
Och inte hjälper det att en viss katt (host Stephen host) hoppade upp på taket.
Suck på den katten. Föräldrarna åkte iväg en sväng och Stephen fick panik. Med hans logik skulle han kunna se dom om han hoppade upp på taket. Behöver jag nämna att han inte fick vara ute mer förrän dom kom tillbaka? Speciell katt det där. Tur att han är söt när han sover eller nåt.
Nu blir det mat, förhoppningsvis, om inte värmen sätter stopp för det. Jag är en sån som inte kan äta när det blir varmare än 25 grader…

NaNoPrep #2

NaNoWriMo börjar om lite mer än en månad. Här kommer en snabb uppdatering om vad som har hänt sen sist jag skrev.

Stickningen
Tröjan jag har stickat på i ungefär 3 månader VÄGRAR bli klar hur mycket jag än stickar på den. Suck. Tre millimetersstickor är inte mej grej. Men garnet. GARNET. Åh, gud. BC Garns Baby Alpacka ♥ Det är helt fantastiskt ljuvligt!

Försökte sticka den andra vanten av älgvantemönstret som fanns med i Allers förra året, men det ville sej inte. Min inbyggda stickfasthet har ändrats ganska rejält sedan jag stickade en första vanten. Suck, suck och åter suck.

Målandet och ritandet
Att måla har gått betydligt bättre. Eller ja, det beror på vad man kallar det jag gjort till höger. Kladd kallar jag det i alla fall. Är ganska nöjd med färgerna, det är ju alltid något. Förövrigt målade jag över en, för mej, dåligt gjord älg som kanske syns i mönstret som blev.

Det har gått lättare att rita. Här till höger har jag lyckats med konststycket att rita en av mina karaktärer från min story. Jag känner mej jävligt nöjd med honom. Han ser ut som jag har föreställt mej att han gör i storyn. Ah, man vet när man har lyckats OCH är nöjd med det man har skapat.

NaNoWriMo planering
Under stora delar av september har jag hållit på med att planera hur jag vill att min story ska gå under november månads NaNoWriMo. Jag har väl lyckats hitta tillbaka till hur jag ville att den skulle gå innan jag började skriva på den under Camp NaNoWriMo. Om ni läste förra inlägget så kunde ni se en bild på duken jag använder som planeringsunderlag. Jag tror det är det närmsta den kommer till användning nånsin här i huset.

Katterna
Jag har för övrigt en känguru. Stephen sitter på hela röven som synes och tittar på Gordon som gick förbi oss vid fototillfället.

Gordon tar vilket tillfälle som helst i akt och lägger sej på cykelväskan under min säng. Där kan han ligga i timmar och titta på mej eller sova som en liten gris. Hur kan en väska med hårda plast- och metalldelar vara skön att ligga på? Knäppa katt…

Tja, det var nog allt för den här gången. Vi ses!

Bloggvila samt en uppdatering

Jag lever!
Det blev en oplanerad bloggvila efter senaste Camp NaNo. Det var dock behövligt.
Tänkte berätta lite om vad som har hänt sedan senaste uppdateringen (se Camp NaNo dag 21).
Jag har blivit med orkidéer! Tre Phalaenopsis (brudorkidéer) och en Cambria. För stunden känns det som om jag inte kan något om dom, även om jag fått lite hjälp på ett forum med brudorkidéerna.
Till höger är min Cambria Brassia Toscana. Föll stenhårt för den när jag såg den. Den är så fin!
Tänker inte bomba bloggen med bilder på mina orkidéer, det känns lite onödigt. Dock måste jag visa bild på mina Phalaenopsis också innan jag fortsätter med uppdateringen.
Dessa två är Phalaenopsis Elegant Pola Dots (den till höger med vita med lila fläckar) och Phalaenopsis Taipei Gold x Brother Lawrence (den gul-lila till vänster). Den tredje har jag ingen bild på när den blommar. Den är en liten keikis (stickling) från en moderplanta.
Till något helt annat, nämligen min mobil.Ja, jag vet. Jävla I-landsproblem, men jag tycker saker borde funka that’s all + att jag behöver den för att vara nåbar för familj och pågående framtida jobb. Den har krånglar KONSTANT sedan dagen då ett år hade gått förbi av någorlunda smärtfritt användande. Skärmen fryser whenever den känner för det, oavsett om jag är inne på en app eller bara på vanliga menyn eller startskärmen. När jag försöker låsa upp den så förblir skärmen svart, och när jag trycker en gång till på påknappen/låsknappen hörs låsljudet men skärmen förbli svart. Tredje gången gillt så visar sej äntligen låsskärmen och då kan jag äntligen låsa upp den. Har skickat den på service två gånger för samma fel och båda gångerna har jag fått tillbaka den med orden “den har haft en godkänd uppstart så det är inget fel på den. Seriöst? Så bara för att telefonjäveln funkar hos er på verkstan så är det inget fel på den? Wow, vilken logik… Nu är det tredje gången gillt för SAMMA fel. Hör jag samma anledning till att dom skickar tillbaka den då vet jag inte vad jag gör. Suck.
Jobb och skrivande då?
Nämnde ovan att jag har pågående, “framtida” jobb. Tja, jag vill inte tala om vad det är än då det inte är riktigt klart än. Jag lovar att jag talar om det i ett senare inlägg!
Skrivandet har tagit tid. Jag vill, men stirrar bara på laptopen och mina anteckningsböcker. Jag vet inte varför, men jag har inte velat röra datorn på länge, mest på grund av att word inte längre funkar (vafan är det för skit med prenumeration på word? seriöst… I-landsproblem igen, jag vet). Ska ta tag i skrivandet så fort som möjligt. Jag saknar mina karaktärer och deras dumheter.
Gordon och StephenKatterna mår bra, eller jag hoppas det. Upptäckte häromdan att Gordon läcker urin lite då och då. Måste ringa vetten och höra med dom om dom tror att det är något. Känns inte okey då Gordon precis ska fylla 4 år (den 5 september) och läcker urin. Har redan gått igenom dom “bästa” och sämsta scenarion som kan ha drabbat honom. Svag muskulatur och inkontinens är dom “bästa” scenariona medan njurproblem och urinvägsinfektion är dom sämre. Jag vill inte att det ska vara nåt allvarligt, samtidigt som jag vill ha reda på om det är nåt och vad i såna fall. Suck. Aja, det fixar sej nog. Vill ha kvar min rö’ dretong ett tag till.
Oh! Glömde nästan.
I senaste numret av Tidningen Skriva finns min tweet om tandvärk och tidningens inverkan på den. Kan säga att det var priceless när jag såg deras svar. Haha!
Nå, det var nog allt för den här gången. Vi hörs!

Camp NaNo dag 21

Tiden flyger iväg. Och som vanligt är jag dålig på att uppdatera. Suck.
Aja, jag har i alla fall snart nått mitt mål på 30.000 och det innan sista dagen. Har fått ihop lite över 28.000 ord. Behöver bara 2.000 till så kan jag känna mej nöjd. Dock har jag inte kunnat skriva på min huvudstory så jag har skrivit lite på en av dom gamla istället.
Nu så här i slutet av juli kunde jag inte låta bli att gå igenom några gamla bilder från förra året vid den här tiden. Gissa vad jag hittade?

En råtta!
Nej, det är faktiskt Stephen för ett år sen. Han vägde 900gram när vi fick hem honom, veckan efter hade han tappat nästan 200gram i vikt. Det var då som pappa hittade och drog ut en mask ur lillskiten. Det var bara att åka och köpa avmaskningsmedel som vi sen fick i honom. Knäpp som han var (och fortfarande är) åt han glatt upp pastan. Sen dess har han varit maskfri.

En gång i tiden fick “råttan” plats i skålen till hushållsvågen, men inte nu längre. Nu får nån av oss glatt ställa oss på vågen tillsammans med honom. Jag trodde aldrig att han skulle bli så stor som han är, speciellt inte med tanke på hur satans liten han var.

Inget kommer ändra den här kattens attityd till livet. Inte ens incidenten i maj har ändrat honom nämnvärt.
Båda skitungarna mår bra. Dom tvingar ut mej och resten av hushållet ut i solen på morgonen så dom får komma ut.
Nej, nu ska jag återvända till dom sista 2.000 orden så jag är klar med årets camp nano. Jag ser fram emot att få redigera texterna sen, om nu skrivprogrammet låter mej öppna filerna…
Vi ses!

Ute på sjön och Selma

Idag drog Mörbylånga blomstrar och ler igång.Tog cykeln och drog ner på byn med Emmili för att se om det fanns nåt att titta på. Och det fanns det! Loppis, veteranbilar och musik samt turer ut med en segelbåt eller motorbåt. Jag och Emmili hoppade på segelbåten och följde med den ut i sundet. Det var kul! Kom sedan hem med en fin solbränna i ansiktet på axlarna…
Kom hem till 30 graders värme på altanen. Det uppskattades inte av mej som knappt tål att temperaturen går över 25 grader. Fast å andra sidan fick jag tid att läsa ut “Troll och människor” av Selma Lagerlöf. Den var riktigt bra med sina kortare storys. Jag tyckte bäst om “Ödekyrkan” då den påminde mej om sägnen om Ekshärads kyrka, pesten och bågskytten.
För att göra en lång historia kort:
Pesten hade decimerat befolkningen ganska rejält på 1300-talet och många samhällen stod tomma. Det skulle ha varit så många som hade gått bort i Ekshärads by och markerna runt omkring att kyrkan blev överväxt och bortglömd. En tid gick, enligt min lärare i lågstadiet 200 år (om det är sant vete gudarna). En dag var en bågskytt ute och letade efter mat. Han fick syn på något han trodde var en tjäder och sköt en pil mot den. Men istället för att träffa något av kött och blod klingade det till som av metall. Han hade hittat Ekshärads gamla stavkyrka. Denna sägnen gjorde sig påmind under hela tiden jag läste “Ödekyrkan”. Här finns lite info om Ekshärad och bågskytten.
Här kommer en liten update på hur det går för Stephen.Han har blivit bättre, även om benet protesterar lite när han legat eller suttit ner. Men han är frisk nog att sno min cykelväska precis innan jag skulle iväg i morse. Tack, Stephen…
Kan även uppdatera er om att jag har nästan alla Selmas böcker, förutom fyra av dem som verkar vara ganska svåra att få tag på. Jag får leta efter dem när jag får tid och pengar över till det.
Nu ska jag ta min ischias och stickning framför tvn och se på Top Gear medan jag planerar vad som ska hända härnäst i min story från Camp NaNo April. “Hej! Jag är 23 år och har ischias!” Trevligt, eller hur? Nej, trodde inte det. Det blir inte bättre av att jag haft problem med den sedan jag var 12 år gammal…
Aja, see you!

Jag är inte arg, bara besviken…

Det är snart två veckor sedan som det hände.En hund tog sej ut från sin ägares trädgård och attackerade min Stephen när jag var ute på baksidan med katterna. Det här är första gången som just den hunden har varit i vår trädgård när jag varit ute. Vi har hittat avföring och tassavtryck tidigare i trädgården, men inte tänkt närmare på det.

Första tecknet jag lade märke till var att Gordon, den andra katten, kröp ihop i stolen han låg i och flög sedan ner under bordet. Strax därefter hörde jag flämtandet från den upphetsade hunden. Tack gode gud att han inte gav sej på Gordon. Den stackaren hade varit förstörd för resten av livet om det hade varit så.
Istället attackerade hunden min Stephen direkt. Den högg och skällde så mycket den orkade. Stephen å sin tur försvarade sej. Han satte klorna i nosen på hunden och i ena skuldran, något som vi fick veta i efterhand. Jag visste först inte vad jag skulle göra, utan jag stirrade som en idiot innan försvarsmekanismen gick igång. Det gick inte att sära på dem. Stephen satt fast i hundens ansikte och när han väl släppte gav sej hunden på honom direkt. För några sekunder lyckades jag få tag i nackskinnet på hunden och höll fast den. Dock slet den sej och gav sej på Stephen igen. Då bytte jag taktik. Jag försökte få tag på Stephen, men fick en vettskrämd katts klor i armen. Till slut fick jag tag på min katt, lyfte upp honom och sparkade iväg hunden (som givetvis försökte följa efter mej in) som fortfarande försökte få tag på Stephen. Snabbt fick jag in katten i huset och låste dörren innan jag jagade iväg hunden vars yngre husse kom på gångvägen och letade efter honom. Skrikande på hunden jagade jag ut den från trädgården, försäkrade dess husse att hunden inte bitit mej och gick sedan in för att se vart mina katter tagit vägen.

Jag hittade Stephen ganska omgående. Han var i chock, flämtade och haltade runt i huset. Gordon kunde jag inte hitta. Panikslagen, både från slagsmålet och från det faktum att jag inte hittade min röding, sprang jag runt i huset och letade. Efter att ha kollat två gånger i varje rum hittade jag honom i datarummet där jag redan hade kollat. När jag hade hittat honom gick jag för att kolla hur Stephen mådde. Han blödde ganska rejält från ena tassen och haltade kraftigt på höger bakben. Ännu mer panikslagen sprang jag efter telefonen och ringde mamma. Så rädd som jag var då har jag inte varit förut. Båda mina katter hade varit med om något som inte ska kunna hända om ägarna hade pli på sin hund.
När mamma kom hem ringde vi runt till alla veterinärer vi kände till men ingen ville ta in Stephen, förutom den veterinär jag minst av allt ville åka till (det finns många anledningar till det, men det tänker jag inte ta upp här). Vi åkte in, vetten konstaterade grov sträckning och bortsliten klo men med pulpan kvar. Han rekommenderade smärtstillande och antibiotika (ifall hunden bitit katten och såret varit så litet att det redan slutit sej) samt nagellack på den trasiga klon. Stephen kom hem med pudelklippt bakben, vetten ville försäkra sej om att inget var brutet, och var ganska groggy resten av kvällen.
När vi var till vetten med Stephen, låg Gordon under mammas kudde i sovrummet och gömde sej. Han skakade och hade stora pupiller. Han letade dessutom efter sin Stephen.
Nu när nästan 2 veckor har gått har Stephens bakben blivit bättre. Han haltar fortfarande, men han behöver inget smärtstillande medel längre. Det som stör mej mest av allt är att ägarna inte har pli på sin hund. De har inte dresserat den till att stanna på tomten eller ens sett till att någon hållit ögonen på hunden när den är ute i deras trädgård. De bara släpper ut den utan tillsyn.
Och om ni som äger hunden läser det här, jag är inte arg. Bara besviken över att detta hände. Jag skyller inte på barnen som glömde stänga grinden, hunden är inte deras ansvar. Ni som vuxna har ansvar för den och ni tog ansvar för vad den gjorde mot min Stephen. Tack för att ni gjorde det.
Trots den vetskapen känner jag mej ändå inte trygg nog att gå ut ensam både med och utan katterna i min egen trädgård efter det som hänt. Hela tiden förväntar jag mej att hunden ska komma runt hörnet precis som förra gången och ge sej på nån av mina katter. Det var tur i oturen att det “bara” blev en sträckning och en avsliten klo. Jag vet inte vad jag hade gjort om hunden hade dödat min katt. Det gör ont bara jag tänker på det.
Både Gordon och Stephen mår idag bättre. Stephen har fortfarande utegångsförbud, men Gordon och jag tog en tur ute för några dagar sedan. Den slutade dock med att Gordon blev orolig när Stephen tog ut sin frustration på nätdörren. Han fick nämligen inte följa med ut, och som alla tonåringar visade han sitt missnöje. Gordons utevistelse blev därmed kort och vi fick gå in igen.
Som jag redan har sagt, jag är inte arg på er. Bara besviken.
Det här hade inte behövt hända. Nu gick det bättre än det kunde ha gjort. Det här inlägget är bara för att jag ska kunna lugna ner mej och släppa det som hänt. Jag blev själv så chockad av det som hände att jag inte mindes vad jag gjorde när hunden attackerade. Jag minns fortfarande inte allt som hände, det kommer tillbaka bit för bit. Jag kan inte påstå att jag inte vill minnas vad som hände samtidigt som jag inte kan påstå att jag gör det. Andra kan ta lärdom av detta, det är en av anledningarna till att jag skriver detta inlägg.
I skrivande stund ligger Stephen i mitt knä, på rygg med benen i vädret och sover som en gris. Tja, han låter som en i alla fall…

Camp NaNo dag 3

Dag tre har dragit igång och jag är så där lagom trött…

(en viss katt bestämde sej för att vi skulle upp tidigt idag)

Hittade “soundtracket” till min story idag. Förhoppningsvis kommer den hjälpa mej att skriva mer än dagens ordmål. Ska slänga ihop en spellista på spotify innan jag börjar. Tror det behövs. Känner att jag behöver en bättre översikt om vad som kommer hända i storyn också. Det kanske är lika bra att göra en en grov outline för resten av storyn. Hm…

Augusti är här igen

Ja, augusti är här och jag har fortfarande inte klarat av Camp NaNoWriMo. Det beror mest på att jag inte har orkat.
Studierna har krånglat hit och dit, och mitt humör har svängt upp och ner på grund av det. Men skriva har jag hunnit gjort. Kom upp i ca 25.000 ord innan jag tappade orken. Frukta icke, orden finns kvar och maler på i huvudet på mig. Dem ska nog komma i pränt nån gång. Siktar på att vara med i novembers omgång av NaNoWriMo. Hoppas mer ord vill gå i pränt då!
Som ni ser har jag ändrat lite på bloggen. Jag hoppas det ska få mej att vilja uppdatera lite oftare än varannan månad.
Har läst ytterst få böcker i sommar.
Jag har läst ut en av John Flanagans böcker i Ranger’s Apprentice serien (Spejarens lärling). Dem går inte att lägga ifrån sej!
På tal om nåt annat.
Vi har fått tillökning i form av en liten uslig katt vid namn Stephen. Liten, smal och sjuk var han när han kom till oss utan att vi visste det. Full magen i mask, “hyresgäster” i öronen (öronskabb), men med ett otroligt go från start. Vad annat kan få en att fortsätta gå när man är nere och inte orkar? Lilla skitkatt ♥

Oh, holy…

Här var det länge sen man skrev.
Ledsen att det inte har blivit nåt sen… gud vet när.
Kollade lite snabbt i Kim’s bok, som jag vann i våras, när jag var hemma i somras. Hann aldrig läsa den, men det blir nog en bra läsning när jag kommer hem igen.

Har sen dess lyckats skriva ytterst lite på min story.
Det har blivit lite stolpar och sånt som visar vad som ska hända i två av mina karaktärers bakgrunder. Även hur en av dom kommer fram till en viss stad för första gången. Nej, jag tänker inte tala om vem, var, när och hur. Inte än ialla fall ;)

Annat som har hänt…
Av en slump ramlade jag in på Författarvisionären Ebba’s blogg Skrivarvisioner, där hon skriver om sin hunds sjukdom och hur orolig och ledsen hon är. Symptomen hon beskriver stämmer in precis med min hund som vi fick ta bort i vintras. Känner verkligen med henne. Jag vet hur jävla ont det gör. För det första att inte veta vad som är fel på ens älskade hund, sen att veta och dras med tanken “tänk om han/hon inte blir bättre”. Sist men inte minst, hur jävla ont det gör när man bestämt att låta sin älskling somna in. Helst vill man ju att dom somnar in av sej själva, men ibland blir det inte riktigt så.

Nedan är en video jag gjorde efter att den äldre hunden gått bort.

Låten är “This Love, This Heart” med Phil Colins

Gå in och ge Ebba en extra kram. Det behövs nu ♥