Sliten

Foto: Melanie Mauer

Jag är trött. Sliten. Jag har ingen energi, ingen ork, ingenting. Jag har varit förkyld, riktigt jävla brakförkyld, sedan början på maj månad. Utsliten som ett par gamla, sketna skor. Jag har inte orkat något. Äta, dricka, vara vaken, knappt orkar gå på toa i nästan en vecka. Efter att förkylningen släppte det värsta av sitt grepp var jag helt utan ork. Energin var helt borta. Det enda jag orkade göra var att ligga i sängen och titta på tecknat utan att ha någon aning om vad det var jag tittade på. Otroligt trött och grinig har jag varit och inte tålt någonting. Men nu var det väl själva helvete om jag inte ska vara frisk nog att jobba! Jag är trött på att ligga hemma i sängen och tycka synd om mig själv. Trött på att vara rastlös, men inte kunna göra något på grund av att orken inte finns. Jag vill jobba! Hör du det, skitförkylning?!

När bubblan spräcks

Foto: Glenn Carstens-Peters

Den där bubblan som en har som ska skydda en och hålla en på rätt köl. Well, den är sprucken och har lagats med silvertejp. Förhoppningsvis håller den, annars får jag väl rulla in den i bubbelplast med.

På tal om bananer. Bananer som ändå har något att göra med när bubblor spräcks. Ni vet sådana bucket lists som en del gör? De sätter upp mål, saker de vill göra i livet och sedan bockar av allt eftersom sakerna eller målen blir gjorda. Låt mej presentera en ny version av denna “bucket list”-fenomenet:

The Fucking Bucket List I Didn’t Fucking Know I Fucking Had

Med andra (svenska) ord: Listan Som Jag Fan Inte Visste Att Jag I Helvete Hade. Jag kommer förkorta den engelska titeln till TFBLIDFKIFH i fortsättningen. Denna typ av bucket list består av saker som du inte visste att du hade på din “TFBLIDFKIFH”-lista. Min består hittills av bara två saker som jag har hunnit skriva ner innan jag glömt bort det. Det ena är att bli utskälld av en total främling (jag var bland annat värdelös, dum i huvet och idiot enligt denna charmerande personen) och den andra är att köra på ett vilt djur. Det senaste är det som är mest färskt. Den olyckan var något jag hade helst velat slippa.

Foto: Aaron Burden

För att göra en lång historia kort så körde jag på ett rådjur i måndags kväll. Det var några minuter efter att sista passageraren hade gått av och jag hade precis kommit till Petgärde. För den som inte vet var det ligger så ligger Petgärde på östra sidan av Öland. Platsen jag befann mej på hade hus på ena sidan och på den andra fanns Alvaret med tillhörande staket. Cirka 100 meter söder om busshållplatsen Törnstubbe springer det ut ett rådjur framför bussen. Jag kör i ungefär 60km/h på grund av snön och vinden. Jag bromsar hårt och hör hur det smäller. Det sista jag ser av rådjuret är ett öga som bländas av helljuset, sedan är det borta. Jag lägger i parkeringsbromsen, svär värre än en pirat, sjöman och en borstbindare kombinerat medan jag letar reda på mobilen och går ut för att kolla hur det gick. Jag förväntar mej vid det här laget ett blodbad på vägen och i diket. När jag kommer ut finns…. Inget. Det är tomt. Inget rådjur, inget blod och ingen päls sitter fast i bussen. Det enda som vittnar om att något har hänt är luckan på fronten av bussen. Den står vidöppen. Jag stänger luckan och kollar under bussen ifall rådjuret låg dött inunder. Nej, inget där heller.

Jag springer runt bussen som en yr höna nästan och letar spår efter rådjuret, men det är som om det gått upp i rök. Jag scannar av omgivningen närmast bussen ifall det skulle ligga någonstans i närheten. Tomt i dikena på båda sidor av bussen. Tomt under bussen. Jag kollar av alvaret närmast staketet efter någon typ av spår efter rådjuret. Inget. Det är tomt. Så jag lyssnar. Jag hör inget dödsskrik. Det är helt tyst. Jag går in i bussen igen och ringer i panik till pappa. Jag vet inte vad jag ska göra. Hjärnan är helt tom. Han säger åt mej att ringa KLT så fixar dem resten. Sagt och gjort, efter 10 minuter i telefon med pappa ringer jag KLT från bussens telefon. Personen på KLT kopplar mej till SOS Alarm som i sin tur kopplar mej till Polisen. Personen hos Polisen kan inte hitta platsen, som jag angav, på kartan. Så hen googlar. Samtalet med Polisen tar en tio minuter och jag har under tiden kört fram till Vässbylund, där jag stannar till och slår om så skylten står med destination Borgholm. Det tar ytterligare 10 minuter innan personen hos Polisen är nöjd med min rapport och säger hejdå. Vid det laget har min vänstra arm domnat bort. Jag skakar liv i den och fortsätter köra. Jag här helt inställd på att jag kommer vara sen till nästa tur som ska gå från Borgholm till Kalmar, men när jag kommer till Borgholm är jag i tid så allt är lugnt. Förutom jag, men vad förväntar en sig efter något sådant?

Resten av veckan har inte gått speciellt bra. Under tisdagen började halsen göra ont och på onsdagsmorgon var jag helt utslagen. Woofuckinghoo. Även flera små skitsaker har gått fel under veckans gång och jag är nu jävligt trött på den här skitveckan. Jag hoppas att nästa vecka blir fan så mycket bättre än den här.

April

Det brukade vara den bästa månaden. Fylla år, våren kom. Nu: not so much. För ett år sen, samma dag som jag fyllde 24, ringde min mosters sambo och berättade att cancern hade spritt sej. Till hjärtat. Läkarna sa att hon hade kort tid kvar. Två dagar, två veckor… Jag minns inte hur länge, bara att läkarnas uträknade tid kunde slängas i soporna för min moster höll ut längre än så.
Den 25:e april 2014 kom beskedet.
Den 13:e juni ringde mamma och berättade att min moster hade gått bort tidigt samma morgon. Vakuum. Nu, nästan ett år senare. Det känns… tomt. Kampen som pågått så länge är slut. Från att ha fått höra hur läkarna på vårdcentralen sa att det “bara” var parasiter till “du är hypokondriker” till att få beskedet att dom tog in henne akut och då upptäckte cancern som spritt sej till lungor, lever, ryggen och tarmarna. Till beskeden att cellgiftsbehandlingarna inte tog. Till att cancern stod still. Till… slutet.
Storyn jag skrev på månaden efter har gått i dvala. Det mesta gick i dvala. Jag gjorde allt för att slippa tänka, slippa känna. Klippte håret, färgade håret, började studera. Allt för att slippa tänka. Det funkade väl så där.
Enda ljuspunkterna har varit djuren. Hade jag inte haft dom hade jag gått under. Mina puckokatter hittar hela tiden på korkade grejer, även om dom anser att deras påhitt inte är korkade. Stephen hittar på flest dumheter medan Gordon sover eller skriker som om han håller på att dö fast han egentligen inte gör det. Speciella nötter dessa två. Och att få leka med min kompis systerson tills jag stupar. Den ungen är underbar. Låneungar är underbara. Man får göra allt det roliga och höra från åtminstone en förälder att “det där behövde X”. Jag leker gärna med högljudda dinosaurier och deras klumpiga labradorer.
I december fick en annan kompis barn. Lika underbar den och kan bara bli mer underbar ju äldre Knött blir. Förhoppningsvis blir Knött den tuffaste och nördigaste ungen ever. Med både moster, föräldrar och busfaddrar kan det inte gå fel! Får hoppas det fram till när Knött blir tonåring i alla fall.
För några dagar sen när jag satt och kladdade på nåt som ska föreställa en karta fick jag en idé. En bok med x antal historier i bara för Knött, eller för dom närmaste. Har än så länge fått ihop den arkeologiska historien bakom landet på kartan. Dessa historier ska Knött få på varje födelsedag så länge jag lever. Bara att börja med andra ord. Med basic fantasy-raser, egna påhittade raser, länder med mera hoppas jag det kommer ge mersmak när Knött kan läsa.
Mer studier. Det blir mer av det. Har inte hittat nåt program som jag vill gå än, utan det är fristående kurser som gäller än så länge. Hittills har det bara varit arkeologi, men det kommer ändras på ganska snart. Hoppas jag i alla fall. Vill läsa mer än arkeologi, även om det är jävligt spännande.
Jag vet inte varför jag skrev det här inlägget. Det bara blev till. Nu ska jag dra vidare och göra andra saker. Vi ses!

Förbannade jävla skit

Ungefär så har det känts, och känns fortfarande, efter månad. En nära släkting gick bort för lite mer än en månad sedan efter en längre tids sjukdom. Cancer, denna jävla helvetes skitsjukdom.

Dödsfallet påverkade mej så mycket att jag inte kunde skriva, varken här eller på nån story. Därför satte jag ett lågt antal ord på denna omgången av Camp NaNo (10 000, det lägsta som går) utan att ha några förväntningar på att jag skulle klara av ens det.

Trött, arg och utan lust i en månad. Då kom en ny story till mej. Det går segt att skriva på den, men det går. Denna gång blir det en story kopplad till hembygden i Värmland.

Förhoppningsvis kommer jag kunna skriva mer här längre fram.