Sliten

Foto: Melanie Mauer

Jag är trött. Sliten. Jag har ingen energi, ingen ork, ingenting. Jag har varit förkyld, riktigt jävla brakförkyld, sedan början på maj månad. Utsliten som ett par gamla, sketna skor. Jag har inte orkat något. Äta, dricka, vara vaken, knappt orkar gå på toa i nästan en vecka. Efter att förkylningen släppte det värsta av sitt grepp var jag helt utan ork. Energin var helt borta. Det enda jag orkade göra var att ligga i sängen och titta på tecknat utan att ha någon aning om vad det var jag tittade på. Otroligt trött och grinig har jag varit och inte tålt någonting. Men nu var det väl själva helvete om jag inte ska vara frisk nog att jobba! Jag är trött på att ligga hemma i sängen och tycka synd om mig själv. Trött på att vara rastlös, men inte kunna göra något på grund av att orken inte finns. Jag vill jobba! Hör du det, skitförkylning?!

Husdjur del 1

Foto: Sara Dorweiler

Jag har alltid haft husdjur. Det finns inget bättre, ingen mer förstående än ett husdjur. Pälsdjur, kräldjur… Husdjur är bra helt enkelt. Sist jag skrev ett inlägg (den 7:e april) var rent allmänt inte en bra dag för mig. Ännu sämre blev den dagen, helgen och den nästföljande veckan efter då terrordådet hände. Jag insåg inte förrän efteråt hur jag indirekt blev påverkad av det som hände. Alla nyhetsrapporteringar på sociala medier, oroliga människor i forum grupper med mera bidrog till att jag drog mig undan allt vad sociala medier heter. Jag orkade inte. Jag fattade inte varför först, men sedan så insåg jag att jo, all rapportering kring det som hänt i Stockholm påverkade mig negativt trots att jag själv inte var där eller kände någon som var där då det hände. När något sådant händer är jag glad att jag har mina katter. Speciellt ett visst pucko som heter Stephen.

För att förtydliga: Detta foto tillhör mig, Vargen Johansson.

Vissa dagar behöver jag dig nästan mer än något annat. När världen har tagit idiotpiller påminns jag om hur mycket jag behöver dig. Oavsett vad som än händer så hittar du alltid på något jävelskap som roar både dig och den som ser på.

Mitt pucko som klättrar upp överallt. Bokhyllor, skåp, altantak. Du klättrar in i skåp fastän dem lutar så mycket att du med största möjlighet kommer få skåpet över dig. Upp i bokhyllor fyllda med böcker och andra saker som står i vägen, trots det ska du ligga precis är det är som trångast för där, där lyser solen.

 

Mitt nöt som hoppar i badkaret i tron att vattennivån bara är 10cm och sen står med vatten upp till halsen. Du ger mig onda ögat. “Så här mycket vatten var det inte förra gången! Vad fan har du gjort?!”.

 

Min knäppkatt som följer efter en överallt och som sen blir instängd i förrådet för att man inte sett dig. När man sedan letar efter dig och inte hittar dig, och man blir mer och mer övertygad om att du tagit dig ut och aldrig kommer tillbaka igen… Då faller något hårt i förrådet. Då hittar man dig där i förrådet, glad som en nyskiten ko över att du fått leka ostört i ett förråd med massa saker som luktar (läs stinker) av bland annat gräs, tvättmedel, toalettpapper och skurmedel.

 

Mitt pucko som inte svarar när man ropar för du har för kul där inne i förrådet. Fan vad du skräms när du inte svarar! Men gud nåde om jag inte svarar när du skriker för full hals i andra änden av huset. Herregud.

 

Mitt nöt som hoppar upp på altantaket och som sen inte kommer ner för du sitter fast. Mitt totalpucko som sen vägrar gå ner när man klättrat upp på staketet för att hjälpa dig ner. Vad fan, bestäm dig liksom!

 

Mitt pucko som hellre ligger på fönsterbrädan samt inkilad mellan bokhyllan och skrivbordet för att solen skiner där istället för att ligga i sängen, där solen också skiner. Nej, varför göra det enkelt och bekvämt? Trångt och inkilad mellan möbler ska det vara!

Du har överlevt en invasion av binnikemask och öronkvalster som du fått när du varit på äventyr med dina syskon och din mor. Du har överlevt en tur i tvättmaskinen för din nyfikenhet tog överhanden en kväll när det skulle tvättas. Du har överlevt en hundattack där du gav hunden mer stryk än den lyckades ge dig. Du har fler skruvar lösa än det står hästar i stallet. Ärligt talat så tror jag att du bara har en halt och blind falabella hemma ibland men vad fan gör det?

Mitt pucko. Vissa dagar behöver jag dig nästan mer än något annat. Lösa skruvar eller ej, du är en sol när världen är mörk.

 

Ditt kaffe är inte mitt problem

Foto: Jonathan Pielmayer

Detta inlägget är tillägnat er, era skitnödiga kaffehetsare.

Varenda dag stöter jag på någon som inte förstår hur jag kan leva utan kaffe. Frågor som “Dricker du INTE kaffe?”, “Hur kan du jobba UTAN att dricka kaffe?!” och “HUR kan du gå upp klockan fyra på morgonen och INTE behöva kaffe för att vakna?” ställs ofta. Oftast får jag dock frågan “Varför?!”. Dessa kaffehetsare ser oftast förskräckta ut. Det är som om hela deras värld rasar samman av bara tanken på att inte dricka kaffe. När jag sedan förklarar varför jag inte dricker denna dryck börjar dem protestera och nästan hysteriskt försöka få mig att övergå till deras “kaffekult”. Dem vägrar helt enkelt ta in att det finns folk som inte vill dricka kaffe och då kvittar det om ens anledning är exempelvis att ens förälder/släkting dog av kaffe. “Kaffe är livets dryck fattar du väl?! Gör som jag säger och drick!”. Haha, nej, det är det inte och jag tänker inte dricka skiten. Glöm det.

Gud nåde den som inte gör kaffe på morgonen åt sina kollegor. Herregud. Skrik, skrän och “DEN SOM ÄR FÖRST SKA GÖRA KAFFE!”. Nej, det ska den inte. Det ingår inte, i alla fall inte i mitt jobb, att passa upp på andras beroende. Det får ni koffeinälskare (lets face it, det borde stå koffeinBEROENDE) stå för själva. Jag tänker inte, ska inte och bör inte bidra till erat beroende. Det är en ståndpunkt jag har vad gäller av alla typer av beroende, kvittar vad för något ni är beroende av. Vill ni att någon gör det så gå då till ett café där det är folks jobb att passa upp på erat beroende. I mitt jobb ingår det INTE att göra kaffe åt kollegor som inte ens är på plats när jag är där. Vill någon ha kaffe så får dem banne mig göra det själva ELLER fylla på kaffebryggaren kvällen innan och lämna en lapp där dem BER mig (jävligt snällt må jag tillägga) att sätta på bryggaren på morgonen ELLER ta med sig kaffe hemifrån ELLER lida tills kaffet är klart. För att vara helt jävla ärlig, det står ingenstans i mitt jobbkontrakt att jag ska brygga kaffe åt kollegor. Vuxna (hoppas jag) kollegor, om jag får tillägga. Jag dricker inte kaffe, därmed tänker jag inte göra något kaffe. Jag har gjort min ståndpunkt tydlig och klar, lik förbannat får jag skit slängd på mig för att erat älskade jävla kaffe inte är gjort. Fixa kaffet själv om det är så viktigt för er. Ja, jag skiter fullständigt i dem sociala “reglerna” som råder i samhället. Jag är bussförare, inte någon servitör på ett café. Punkt slut.

Och nu kommer alla intoleranta kaffeberoende att flyga i taket. Guess what? Jag bryr mig inte. Fixa ditt eget kaffe själv, latmask.

Gif: Supernatural, säsong 5, episod 18 (SPN Wiki)

Är det någon som känner sig kränkt över det faktum att någon ens vågar gå mot strömmen, att någon ens vågar säga ifrån, att någon överhuvudtaget vågar tänka tanken på att vägra, ELLER om du som kaffeberoende känner dig allmänt skitnödig och känner att du måste spotta ur dig hur jävla mycket av ett svin jag är enligt dig som inte gör kaffe åt någon, titta på videon och lyssna på texten så kanske du förstår att jag inte bryr mig om ditt jävla kaffe. Vi ses! ♥

 

 

 

 

 

Gott & Blandat

Foto: Matheus Ferrero

Det är fredag. Igen.

Jag har haft fullt upp. Mest med jobbet. Hit och dit och överallt. Den senaste veckan har jag bara fått stå ut med krånglande bussar, bankkortsläsare etc. Inget har velat funka som det ska. Men nu är det fredag och jag har helgen fri från jobb. Det ska dock springas på stan imorgon och på söndag är det planerat en röjar-dag i en kompis trädgård.

Sist jag skrev skulle jag på äventyr i stan på lördagen. Well, jag och kompisar drog till en tatuerarsalong där två av oss gjorde varsin tatuering. Min blev dock inte helt klar. Delvis blev tatuerarlärlingen inte helt nöjd och delvis för att vi båda behövde äta något så vi bokade in en ny tid två veckor senare. Torsdagen den 23 mars blev det återbesök för min del och nytt besök för min bästa kompis som inte fick någon tatuering gjord gången innan. Jag kom därifrån med en färdig tatuering och min bästa kompis kom därifrån med sin första tatuering.

Tatuering gjord av Poul på Tattoo War i Kalmar.

Det är fantastiskt hur stor skillnaden är mellan hur jag betedde mig första gången på tatuerarsalongen och hur jag betedde mig den andra gången. Båda gångerna var jag jävligt trött på grund av att jag hade jobbat dagen innan, men första gången satt jag bara i stolen och glodde upp i taket utan att ens prata. Andra gången så kunde jag prata obehindrat och dessutom låta en främling titta på min tatuering utan att få ångest efteråt. Det är så jävla stort steg framåt, det är knappt jag känner igen mig själv.

Kung Tusensköna kom tidigt i år!

Den senaste tidens varma väder har inneburit att jag 1) nästan fått värmeslag, 2) gått ut med katterna innan dem rivit huset och 3) inte behövt ha värmen på i bussen när jag kört (pensionärskuvöser värmer upp sig själva). Gordon har legat nöjd ute i gräset och njutit av solen medan Stephen har suttit i skuggan med mig. Oftast i min skugga dock då jag suttit mest ute i gräset med kameran i högsta hugg. Skuggan är bäst enligt honom, speciellt när jag sitter ner. Det beror nog på det som hände för några år sedan (länk till inlägget). Så länge jag sitter ner är Stephen nöjd, glad och nyfiken. Visar jag däremot tecken på att något inte är okey då springer han in på altanen och gömmer sig.

Mina skisser blir bättre!

Jag älskar att rita, men det har inte blivit mycket av det på senaste tiden. Det blev en del skisser dagarna innan tatueringen skulle göras, bland annat den på bilden. Det kommer nog inte som en chock för någon att jag älskar vargar (i alla fall inte om ni känner mig eller läst bloggen ett tag). Jag vill rita så jävla många saker, men det här med att börja göra något är svårt. Det är en del av ADHD-problematiken. Man har svårt att påbörja, och även avsluta, saker. Jag kan ha femtioelva olika idéer om vad jag vill göra, men jag kommer kanske bara påbörja två-tre stycken medan dem andra sakerna faller till golvet och blir liggande där i en utspridd hög.

Klockan är nu 20:25. Det är fredag. Jag ska äta chips och se på någon serie, eventuellt spela något spel. Vi hörs!

Att krossa fördomar, normer och folks förväntningar

Foto: Igor Ovsyannykov

(För det första: Jag ber om ursäkt för ett eventuellt osammanhängande blogginlägg. Jag har varit vaken sedan klockan 02:50 idag och hjärnan är lagom mos. Nej, jag gick inte frivilligt upp vid den tiden. Jag har haft helknasiga drömmar den senaste tiden och dem slutar alltid med att jag vaknar tidigt).

Hej! Jag är tröttare än en galen sengångare och går på luft+vatten as we speak. Ni tycker säkert att jag ska gå och lägga mig, men det ska ni veta att det funkar inte. Går jag och lägger mig nu, klockan är 19:40 när detta skrivs, så kommer jag bara ligga och stirra i taket samt att jag kommer vakna astidigt och det vill jag helst inte. I alla fall inte på en lördag, speciellt inte med dem planer jag har.

Jobb, jobb, jobb. Det är allt jag gör känns det som, vilket i sig är väl bra. Klirr i kassan varje månad. Långt pass i måndags blev det. Massa stress på morgonen. Blev sen åt alla håll och kanter. Snökaos överallt för vet ni vad? Dem som ska ploga på denna ön kan inte ploga. Det var puckelpister, isbanor och drivor om vartannat. Inte speciellt kul, men det gick.

I onsdags var det dags att prova ut en ny uniform. Länstrafiken har bestämt att alla förare oavsett bussbolag ska ha samma uniform. Så information skickades ut om att det var citat “måttagning för nya uniformer”. Måttagning. Jag tycker inte om när främlingar rör vid mig och hjärnan skenade iväg mot minst ett scenario som utgick från att människan som skulle hålla i måttagningen skulle stå där med måttband och mäta mina kroppsdelar för att få rätt storlek på kläderna. Det hände inte som tur var. Det var utprovning av uniform, inte måttagning. Tack för den liksom. I alla fall så fick jag prova ut min uniform och beställde fyra skjortor, en kavaj, en väst och ett par byxor. Allt hade suttit som en smäck. Det blev rätt storlek på alla kläderna på en gång, vilket var jävligt skönt då jag är van att bli tvungen att prova flera storlekar och känna efter vem som satt bäst. Det får inte vara för löst, men inte för tight heller, då hittar min hjärna något att störa sig på. Herregud. Hjärnor är konstiga ting.

När utprovningen är närmar sig sitt slut kläcker personen som höll i utprovningen ur sig “Kvinnor får bara ha scarf, det har länstrafiken bestämt. Bara män kan ha slips”. Ursäkta? Ett: Vart ifrån fick h*n ifrån att jag är kvinna? Två: 1950-talet ringde. Dom vill ha tillbaka sina könsdiskriminerande fördomar. (H*n hade också kallat mig för (håll i er) “Vanja” vid flera tillfällen fastän jag påpekade att det stod VARGEN på listan. Hur någon kan få Vargen till Vanja är en gåta för mig).

Den meningen som den här personen kläckte ur sig satte hela dagen ur spel för mig. Inte nog med att jag var tvungen att fråga folk inne på kontoret om hur väglaget var på en viss vägsträcka efter snön i måndags, nu påstod personen på uniformsutprovningen att kvinnor bara får ha scarf samt att personen antog rakt av att jag är kvinna. Jag stod där i den lilla röda baracken i jeans, t-shirt, munkjacka och Landrover-kängor. Personen hade minuterna tidigare försökt tvinga mig att prova samt beställa en kjol. Jag sa till personen: “Ursäkta mig liksom, men har du ens sett hur jag klär mig? Ser jag ut som om jag vill knö in mig i en ful företagskjol?? Ser jag ens ut som om jag är en sådan som ens bär kjol?”. Personen glodde på mig som om jag var den första som hade vägrat beställa en kjol, som att min vägran förvånade h*n. Det var som om h*n utgick från att det bara finns två kön och att alla som h*n ser som kvinnor bara ska ha kjol, scarf, tunn (nästan) genomskinlig blus och högklackat när dem kör buss.

Tänk efter. Hur många (kvinnliga) bussförare har ni sett i kjol? Inte många skulle jag tro. Majoriteten har byxor, och för någon som är könsöverskridande så är kjol ett “LOL NOPE” när man inte identifierar sig som kvinna. Fackrepresentanten, en man, ropade rakt ut när länstrafiken presenterade den nya uniformen: “Om kvinnor får ha kjol så ska vi karlar få ha kilt!”. På fullt allvar. Länstrafiken valde att ta bort shorts ur uniformen då dem ansåg att det inte var professionellt. Vi ska nu när sommaren kommer sitta i ullbyxor i bussar som förmodligen inte kommer kunna ha en behaglig temperatur förrän kvällen kommer och solen har gått ner. Heja oss!

Resten av onsdagen bestod i att först ta mig hem. Väl hemma kliver jag ur bilen, halkar och vrickar foten. Jävla skit. Ringer in till jobbet och berättar detta, och fortsätter sedan att ringa flera samtal. Bland annat till Bergkvarabuss angående anställningsbeviset (som den som svarade inte kunde svara på), ringa facket om sagda anställningsbevis (inte heller den som svarade där kunde svara på mina frågor) och sedan ringa fackrepresentanten på jobbet. Den siste svarade inte, så jag ringde på torsdagen till denne. Han kunde svara på min fråga angående anställningsbeviset. När jag ändå hade honom på tråden så frågade jag honom om det personen på uniformsutprovningen var sant. Han kunde inte svara på det, men han skulle ringa runt och fråga. Jag fick svar senare den dagen. Det är slips eller scarf som gäller. Haha! Jag ska ha min slips!

Foto: Alex Hockett

Varenda gång jag öppnar munnen verkar det som om jag krossar folks fördomar, deras förväntningar och dem normer som de förväntar sig att alla ska hålla sig till. I alla fall främlingar som personen på utprovningen. Vare sig jag gör det medvetet eller ej så är det alltid störande att jag konstant är tvungen att försvara mig, försvara den jag är och alltid är det jag som ska förklara varför jag är som jag är samt varför jag tycker det är fel av andra att anta saker om mig när dem inte ens ids fråga mig rakt ut om det dem undrar över. Därför är jag tacksam över att dem flesta andra bussförare, oftast gubbar i medelåldern och övre medelåldern, inte bryr sig speciellt mycket så länge dem kan jävlas med en och prata skit på gemensamma raster.

Jag har alltid varit mer åt det “manliga” hållet. Burdus, tar plats och säger precis det jag tycker om ämnet som avhandlas för stunden. Och dem flesta kollegorna har man kunnat diskutera precis allt med. När man jobbar som bussförare träffar man på precis alla typer av människor från alla vägar i livet. Det gör det svårt att vara helt instängd i den trånga lilla lådan som en del andra lever i. Man träffar allt ifrån 7åringar som ska åka bussen själv för första gången till skolan, tanten med Dramaten-väska som ska till Öland på en dagstur, gubben från storstan som är i Småland för första gången på fyrtio år, kvinnan som ska hälsa på släkt i Kalmar, tonåringar som turistar runt längs kusten. tysken som vill se Kalmar slott… You name it, vi bussförare har träffat alla typer. Positiva som negativa.

Jag kommer ihåg tanten som åkte med mig i början på sommaren år 2016. Jag körde linje 105 mellan Mörbylånga och Kalmar. Vi hade precis passerat Köpstaden i Färjestaden och närmade oss 40-sträckan utanför dagiset på väg mot sista rondellen innan bron. Då kommer en sportbil och kör om precis innan körfältet smalnar av. Jag kan ju givetvis inte hålla tyst utan svär: “Jävla nöt”. Tanten som sitter på högra sidan närmast den främre dörren utbrister: “Det är bra! Skit ska dem ha dem där. Min morfar brukade säga att sådana som han i den där bilen har bråttom till graven”. Jag kunde inget annat än att hålla med. Personen som den här tanten kliver på nästan varje gång jag kör. Det kliver även på dem som har en jävligt dålig dag och vill inget annat än skrika på föraren. Än så länge har det bara hänt en gång, peppar peppar ta i trä.

Foto: Andressa Voltolini

Att konstant stå ut fysiskt är inget nytt för mig. Jag har alltid velat ha en frisyr jag trivs i. Den hittade jag redan i tonåren, men jag har haft olika frisyrer i omgångar. Dubbel undercut med långt hår uppe på huvudet är det ultimata för mig. En del skulle kalla det för en “extrem” frisyr. Gissa vad? Det långa håret är även färgat med semi-permanent “extrem”-färg. Folk kollar en extra gång. Delvis på grund av håret, delvis på grund av piercingarna och delvis på grund av tatueringen.

Och det är bara det fysiska, sådant som folk kan se med egna ögon. Att jag dessutom inte är neurotypisk, utan tänker på annat sätt än “vanligt” folk har en del svårt att förstå. En del verkar tro att det inte finns något annat sätt att tänka på än på deras sätt och därför tänker alla andra på samma sätt. Precis den sekunden som dem inser att “jävlar, den här personen framför mig har krossat min fördom som jag hade om personen”, den sekunden deras ansiktsuttryck visar att nu har något hänt i deras hjärna, den sekunden levar jag lite på. Medvetet eller inte har jag på något sätt lyckats krossa någons fördom, deras norm, deras förväntning på vem jag är, vad jag gör etcetera. Medvetet eller omedvetet har jag gjort eller sagt något som vidgat deras vyer. Det är ganska nice när man tänker på det.

Foto: Allef Vinicius

Nu är klockan 21:01. Jag behöver göra i princip ingenting. Eller jo, det är fredag vilket betyder chips, pepsi och någon tv-serie tills jag går och lägger mig. Imorgon ska det bli äventyr till stora staden Kalmar, men innan dess ska jag bestämma mig för en massa saker. Beslutsångest kallas det när man inte kan bestämma sig.

När bubblan spräcks

Foto: Glenn Carstens-Peters

Den där bubblan som en har som ska skydda en och hålla en på rätt köl. Well, den är sprucken och har lagats med silvertejp. Förhoppningsvis håller den, annars får jag väl rulla in den i bubbelplast med.

På tal om bananer. Bananer som ändå har något att göra med när bubblor spräcks. Ni vet sådana bucket lists som en del gör? De sätter upp mål, saker de vill göra i livet och sedan bockar av allt eftersom sakerna eller målen blir gjorda. Låt mej presentera en ny version av denna “bucket list”-fenomenet:

The Fucking Bucket List I Didn’t Fucking Know I Fucking Had

Med andra (svenska) ord: Listan Som Jag Fan Inte Visste Att Jag I Helvete Hade. Jag kommer förkorta den engelska titeln till TFBLIDFKIFH i fortsättningen. Denna typ av bucket list består av saker som du inte visste att du hade på din “TFBLIDFKIFH”-lista. Min består hittills av bara två saker som jag har hunnit skriva ner innan jag glömt bort det. Det ena är att bli utskälld av en total främling (jag var bland annat värdelös, dum i huvet och idiot enligt denna charmerande personen) och den andra är att köra på ett vilt djur. Det senaste är det som är mest färskt. Den olyckan var något jag hade helst velat slippa.

Foto: Aaron Burden

För att göra en lång historia kort så körde jag på ett rådjur i måndags kväll. Det var några minuter efter att sista passageraren hade gått av och jag hade precis kommit till Petgärde. För den som inte vet var det ligger så ligger Petgärde på östra sidan av Öland. Platsen jag befann mej på hade hus på ena sidan och på den andra fanns Alvaret med tillhörande staket. Cirka 100 meter söder om busshållplatsen Törnstubbe springer det ut ett rådjur framför bussen. Jag kör i ungefär 60km/h på grund av snön och vinden. Jag bromsar hårt och hör hur det smäller. Det sista jag ser av rådjuret är ett öga som bländas av helljuset, sedan är det borta. Jag lägger i parkeringsbromsen, svär värre än en pirat, sjöman och en borstbindare kombinerat medan jag letar reda på mobilen och går ut för att kolla hur det gick. Jag förväntar mej vid det här laget ett blodbad på vägen och i diket. När jag kommer ut finns…. Inget. Det är tomt. Inget rådjur, inget blod och ingen päls sitter fast i bussen. Det enda som vittnar om att något har hänt är luckan på fronten av bussen. Den står vidöppen. Jag stänger luckan och kollar under bussen ifall rådjuret låg dött inunder. Nej, inget där heller.

Jag springer runt bussen som en yr höna nästan och letar spår efter rådjuret, men det är som om det gått upp i rök. Jag scannar av omgivningen närmast bussen ifall det skulle ligga någonstans i närheten. Tomt i dikena på båda sidor av bussen. Tomt under bussen. Jag kollar av alvaret närmast staketet efter någon typ av spår efter rådjuret. Inget. Det är tomt. Så jag lyssnar. Jag hör inget dödsskrik. Det är helt tyst. Jag går in i bussen igen och ringer i panik till pappa. Jag vet inte vad jag ska göra. Hjärnan är helt tom. Han säger åt mej att ringa KLT så fixar dem resten. Sagt och gjort, efter 10 minuter i telefon med pappa ringer jag KLT från bussens telefon. Personen på KLT kopplar mej till SOS Alarm som i sin tur kopplar mej till Polisen. Personen hos Polisen kan inte hitta platsen, som jag angav, på kartan. Så hen googlar. Samtalet med Polisen tar en tio minuter och jag har under tiden kört fram till Vässbylund, där jag stannar till och slår om så skylten står med destination Borgholm. Det tar ytterligare 10 minuter innan personen hos Polisen är nöjd med min rapport och säger hejdå. Vid det laget har min vänstra arm domnat bort. Jag skakar liv i den och fortsätter köra. Jag här helt inställd på att jag kommer vara sen till nästa tur som ska gå från Borgholm till Kalmar, men när jag kommer till Borgholm är jag i tid så allt är lugnt. Förutom jag, men vad förväntar en sig efter något sådant?

Resten av veckan har inte gått speciellt bra. Under tisdagen började halsen göra ont och på onsdagsmorgon var jag helt utslagen. Woofuckinghoo. Även flera små skitsaker har gått fel under veckans gång och jag är nu jävligt trött på den här skitveckan. Jag hoppas att nästa vecka blir fan så mycket bättre än den här.

Jag har ADHD del 2

Det här inlägget är minst lika svårt att skriva som det första. Orden finns, men det är svårt att få dem nerskrivna. Idén till båda inläggen fick liksom liv efter att jag hittade en bok om ADHD på Akademibokhandeln i Kalmar. Hela den boken beskriver det jag har fått slåss mot hela mitt liv, men som bagatelliserats av andra runt omkring.

“Det är inte så svårt, gör det bara”, “Bara gör det”, “Acceptera det”, och så vidare. De meningarna och liknande meningar triggar igång min hjärna. Jag vill bara skrika “DET ÄR INTE ALLS BARA ATT GÖRA! FATTA NÅGON JÄVLA GÅNG!”. Det är så jävla mycket ångest och skit kopplat till dessa meningar som folk sagt, antingen av välvilja eller ren elakhet, att det är första och enda responsen jag har när någon säger dem, vilket kan sätta mig i klistret om det är fel person som får motta mitt ångestladdade jag.

Boken
Den bok jag hittade heter “ADHD i bilder” och är skriven av Victor Wikander. Själva boken är en fotobok med relativt lite text och är lättläst. Även om allt inte stämmer med mig eller min ADHD så stämmer jävligt mycket överens. Victor skriver bland annat om hur ljud påverkar honom, hur folk kan prata med honom utan att han tar till sig det dem säger, koncentrationssvårigheterna som han har, stress, svävande tankar och hur det snurrar i hans skalle. Jag känner igen så jävla mycket i mig själv i det han skriver. Det gör ont samtidigt som jag är så jävla glad att det inte bara är jag som känner och upplever detta. Han beskriver även hur resultatinriktad han är och om det dyker upp hinder längs vägen så slocknar lusten att avsluta det han påbörjat.

“Jag vill att det ska gå rakt fram, att det ska bli så bra som det kan bli och gärna utan hinder. När jag väl möter ett hinder så slocknar glöden direkt och allt känns som en rejäl uppförsbacke.”
– Victor Wikander, ADHD i bilder

Det han skriver är så jävla träffande. Det stämmer liksom överens med det jag upplevt, och upplever, i mitt liv. Hur ens ADHD kan vara en naturkraft, kreativiteten som flödar, Hur känslor styr en, beslutsångest, hur allt känns för stort,utanförskap. I princip allt som står i boken har jag känt eller upplevt hittills i mitt liv.

Jag ville skrika rakt ut när jag läste ut boken. ÄNTLIGEN fanns det någon mer som visste hur det var att vara jag. ÄNTLIGEN hade jag något påtagbart att kasta på folk omkring mig som visar hur jag är. ÄNTLIGEN. Äntligen fanns det en bok som till och med jag kunde läsa ut utan att sucka och stöna över hur lång den är. Fram tills nu hade jag bara hittat tjocka böcker om ADHD, men äntligen hade jag hittat en lagom bok med lagom mycket text och precis rätt mängd bilder för att jag skulle kunna läsa ut den på en dag. ~Res dig upp.

Foto: James Stamler

Hobbier
Det här med hobbier. Antingen har man några få som är jävligt bra på, eller så är man som jag: Har femtioelva stycken som man kan grunden på och är helt okey med det. Skriva, rita, måla, sticka, kleta med lera, fotografera med mera är allt jag är 100% säker på att jag klarar även om jag inte alltid är nöjd med resultatet. Musik är ett ämne som jag älskar. Som jag nämnde i första inlägget så älskar jag att spela hög musik och skråla med. Jag älskar det, men gör det bara när jag är ensam. På bussen när det inte är några passagerare eller i bilen på väg till eller från jobbet. Det roligaste är när folk verkligen glor på en och ser ut som om dem undrar “vad fan håller människan på med?”. Speciellt när jag kommer med bussen. Ler jag samtidigt så glor dem ännu mer. Jag tycker det är skitkul.

När jag var 12 år fick jag en gitarr och fick börja med lektioner. Jag slutade spela gitarr samma dag som en av mina morbröder dog. Det kändes inte kul längre och jag ville verkligen inte spela gitarr något mer efter det. Men behovet av att få föra väsen finns fortfarande kvar. Sommaren 2015 köpte jag en fiol och lärde mig början av “Blinka lilla stjärna”. Sedan tog det stopp. Det tog för lång tid att lära sig och jag ville lära mig snabbt, helst nu på en gång. I samband med att jag satt husvakt det året så passade på att låna husägarnas piano. Det var ostämt, men det sket jag i så länge som jag kunde plinka på det när jag inte hade bättre saker för mig som att mata djuren på gården. Jag lärde mig “Blinka lilla stjärna” på pianot och hittade på egna “låtar”, fast mest petade jag på tangenterna och förde väsen. Jag behöver verkligen musik i mitt liv på ett eller annat sätt. Att göra ljud är avslappnande.  Är jag på dåligt humör eller mår skit fysiskt så hjälper det att spela exempelvis Lordi på hög volym och släppa loss. Efter år mår jag fan så mycket bättre än om jag hade gått en hel dag och mått skit. ~Hopp och lek för fan!

Det här med att skriva av sig och berätta varför man är som är, är skitsvårt. Att vara den man är och få skit för det så länge man hittills har levt. Med eller utan diagnos. Folk ska alltid på något sätt försöka sätta en på plats och tvinga en att bli en kopia av dem. Minsta tecken jag ser hos någon att de är på väg att försöka ändra på mig, att de försöker få mig att bli som dem, och den, eller dem, personerna blir för evigt blockade ur mitt liv. Jag vägrar bli som dem, jag vägrar låta någon tvinga mig in i en mall som aldrig kommer passa. Jag är jag, och det får fan duga. Det är svårt nog att acceptera sig själv och den diagnos man har utan att någon utanför ska försöka “fixa” en. Låt mig vara. Mitt liv, mina beslut, min ensak.

Foto: Sebastian Spindler

Nu ska den här trötta Vargen trycka ihop sig till en boll och sova. Snart är det dags för mer jobb, men fram tills dess tänker jag fan inte göra något mer än nödvändigt. God natt på er!