Jag har ADHD

Det här inlägget tog tid att skriva. Dels på grund av trötthet (jobbat tidiga mornar = stentrött efter jobbet), dels hela processen med att äntligen lyckats få nån att lyssna och dels själv acceptera diagnosen. Jag debatterade med mig själv om inlägget skulle delas upp i flera delar eller om det skulle bli ett enda långt inlägg. Jag vet fortfarande inte vilket det blir till 100%. Story of my life, ungefär. För den som inte orkar läsa långa inlägg, så kan jag lugna dem med att jag kommer sätta någon typ av “paus” i inlägget under tiden som jag skriver det. Jag kommer markera det med en tilde (alltså detta tecknet ~). Det kommer även bli en del bilder. Så håll ut.

Diagnosen
Kaos har rått i skallen. Det är först nu som det har börjat lugna sig och jag har typ fattat vad som varit “fel” med mig sedan jag var liten. Ett kaos där femtioelva miljoner färger och nyanser har virvlat runt med lika många känslor.

Foto: Mike Petrucci

Fyra dagar innan jul hade jag återkopplingen med Neuropsykiatrin i Kalmar. Jag hade kunnat spy så jävla nervös jag var, fastän jag visste till nästintill 100% att de hade satt en diagnos. Dagen innan hade en annan instans på Neuropsykiatrin ringt upp mig och bokat tid för informationsmöte om det jag hade rätt till. Så jag visste på ett ungefär vad mötet på tisdagen gällde. De gick igenom alla tester som jag hade fått göra under ett års tid med alla psykologer, sköterskor, arbetsterapeuter osv. Bland annat hade jag fått sitta två (TVÅ!) gånger med samma datortest. Min koncentrationskurva var… inte bra, vilket jag visste sedan tidigare. Sätter man en person med dålig koncentration på ett test som ska prova just koncentrationsnivån så blir resultatet spännande. Testet gick ut på att man skulle klicka varje gång man såg eller hörde det engelska ordet “One”. Testet höll på i 15 minuter. Första gången jag hörde rösten som läste upp ordet visste jag att det inte skulle gå bra. Monotona röster som läser upp något gör att jag helt tappar intresset. Därför fick jag äran att göra om testet två gånger, för den som hade satt mig på att göra det var föga imponerad över resultatet. Resultatet var inte bra. Andra gången var det ännu sämre. “Welcome to my world”, sa jag när de berättade om resultatet.

Jag minns inte allt dem gick igenom efter det. Det enda som verkligen etsade fast sig var att jag hade fått höga poäng på allmänbildningen på ett test och på samma test hade jag fått låga poäng på arbetsminnesdelen. Välkommen till värld igen, tänkte jag. Arbetsminne kan liknas vid en dators RAM-minne och mitt RAM-minne är dåligt, vilket en del som har ADHD har även dåligt arbetsminne. Nu blir det kanske en ganska extrem jämförelse, men tänk er att ni sätter in ett RAM-minne på 200mb i en datormodell från 2017. ALLT blir segt och datorn klarar bara av att ha ett program igång. Försöker man ha två program igång så kraschar programmen, och i värsta fall så stänger datorn ner sig. Ungefär så funkar min hjärna, förutom att beroende på vad det är som ska göras och hur jag mår just den dagen. Vissa dagar klarar jag av allt, även att rädda världen (typ), andra dagar är beslut som “ska jag borsta tänderna idag?” jobbiga att ta. ~Drick något.

Foto: Marius Masalar

Sådana dagar vill jag bara rulla ihop mig i en hög och bara vara, ungefär som en boa- eller pytorm. Bara vara och fräsa åt den som vågar störa mig, men det går inte dem dagar då jag jobbar. Jag älskar mitt jobb, även om jag vissa dagar inte förstår mig på folk. Människor är speciella varelser. 9,5 av 10 gånger när jag är på jobbet har jag en bra dag. Den där 0,5 gången består oftast av något som har stört mitt jobblugn. En buss jävlas, någon passagerare skäller ut mig på grund av anledningar som bara dem vet om, jag glömde maten hemma eller så är det bara en sådan dag då jag helst bara hade velat gömma mig under ett täcke.

En sådan dag var i slutet på november eller början på december. Jag hade kvällspass, vilket innebär att jag började 13:55 eller 14:55 och slutade 23:00 eller 24:00. Jag minns inte vilken dag eller förartjänst jag hade så det är svårt att kolla för mig nu. I alla fall, jag hade ingen bra dag rent ADHD-mässigt. Helst hade jag velat stanna hemma, men pengar är bra grejer i detta samhället så jag tröstade mig med att jag kan åtminstone spela min musik medan jag körde. Sagt och gjort så gör jag det. När jag kommer till Färjestaden hör jag något som låter bak i bussen efter att jag hade släppt av en passagerare. “Vad fan är fel nu?”, tänkte jag och sänkte volymen på mobilen. Till saken hör att det är alltid något som ska jävlas med bussarna. Dörrarna, instrumentbrädan, lamporna, skärmarna med reklam… Sådana saker. Men det var ingen buzzer som skrek att dörrarna var öppna, inga lampor som blinkade, inga skärmar där ljudet hade skruvat upp sig. Inget sådant. Istället sjöng en grupp kvinnor längst bak i bussen. Hela vägen från Färjestaden tills det att dem gick av bussen i Kalmar sjöng dem. Och det gjorde hela min dag bättre. ~Res dig upp och gå ett varv runt stolen.

Foto: Aaron Burden

Bräcklig bubbla
Dagar då jag inte orkar är dagar då allt känns som en liten, bräcklig, frusen bubbla som kommer spricka när som helst. Slutet på förra arbetsveckan och den helg som följde den visade mig hur jävla bräcklig den bubblan kan vara. Förra onsdagen jobbade jag morgon i Borgholm. Jag körde mellan Borgholm och Färjestaden, en tur som tar mig söderut via den östra sidan av Öland. Jag hade inte kört just den linjen på ett tag, men mindes den. Det var bara den lilla detaljen att jag även skulle stanna vid en skola, vilket innebar att jag skulle in med bussen på en trång parkering som inte var gjord för att ta emot en buss. Som tur var så hade ingen hunnit parkera sina bilar just den här morgonen så jag hade lite mer utrymme än vanligt. Jag kör in, släpper av ungarna som skulle till skolan och tar emot en passagerare innan jag kör ut. Enda problemet jag får där och då är att jag svängde för sent och blev tvungen att backa några meter innan jag kunde svänga runt ordentligt och köra vidare. Hela den proceduren gick bra. Det kom visserligen en lastbil, men den föraren saktade ner och lät mig göra mitt för att komma ur vägen.

Sedan kom jag till korsningen vid kyrkan. I vanlig ordning blinkar jag och bromsar innan jag svänger. När jag kommit en bit in i svängen inser jag att bussen fortsätter mot vägskylten i vägkanten. “Jävlar i helvete!”, tänker jag och trampar på bromsen, men bussen fortsätter mot skylten ytterligare några meter innan den får fäste och kör lugnt vidare ut på den nya vägen. Lastbilsföraren, som väntade in mig vid skolan, får panik när han ser hur jag glider med bussen och bromsar ner kraftigt bakom mig. Det låg is på vägen i den korsningen. Jag spänner mig givetvis en stund efteråt och förväntar mig is överallt och inget fäste, men inget händer förrän jag är lite mer än halvvägs till Färjestaden. Det står en person vid en hållplats och jag bromsar tidigare än vanligt ifall det ligger is även här. Och ja, det ligger is vid hållplatsen. Bussen fortsätter rulla förbi hållplatsen och stannar ungefär 20 meter längre fram. Jag tänker “Ja, jag har i alla fall provat bromsarna”.

Väl i Färjestaden byter jag buss med en kollega, som informerar mig att bussen jag körde först har dåligt med kraft i motorn. Underbart, eller hur? Hade det inte varit isigt så hade jag ändå blivit sen på grund av en seg buss. Ett exempel (som allt som oftast gäller dem flesta bussarna) som jag brukar dra när någon frågar varför bussen är sen är att jag kan trampa ner gasen och så går det 5-10 sekunder innan motorn kopplar vad jag har gjort och då går den upp i varv innan den gasar upp i rätt hastighet. Med en ny buss händer inte detta, då den nya bussen reagerar direkt då gaspedalen trampas ner.

I alla fall, den nya bussen är motsatsen till den jag hade innan. Ändå är jag några minuter sen till Borgholm på grund av väglaget. Klockan är då runt 09:50 och jag är klar för dagen. Jag åker hem med hög musik på i bilen, för vet ni vad? Jag förtjänar att få skråla till hög musik och jag skiter fullständigt om andra trafikanter glor på mig. Hög musik och skrålande Varg = avslappning. ~Ät något.

Foto: Sana Suvarna

Resten av den dagen är jag mer trött än jag vanligen är. Jag har inte kört speciellt mycket sedan december. Det beror mest på att det har funnits förare på alla depåer och jag som timanställd får hoppa in när det finns jobb. Med andra ord har jag kunnat legat längre i sängen än när det är som mest med jobb. Exempelvis så brukar jag gå upp minst en timme innan jag ska jobba, och just den här onsdagen hade jag gått upp vid 05:00 bara för att vara säker på att jag skulle hinna göra det jag behövde innan det var dags att åka till Borgholm. Jag är tidspessimist, alltså motsatsen till tidsoptimist. Jag tror alltid att allt kommer ta mycket längre tid än det egentligen tar. Till exempel så räknar jag alltid med att det tar en timme till Borgholm när det egentligen tar en 40-50 minuter som mest.

Som sagt var jag mer slut än vanligt just den här onsdagen och ville helst av allt sova bort tröttheten, men det gick inte. Så jag låg i sängen och tittade på något program på youtube eller netflix. Jag har helt ärligt talat ingen större koll, jag minns bara att TVn var på. Den eftermiddagen åkte vi allihopa till citygross för att handla. Hade jag tänkt efter så hade jag stannat hemma och besparat mig från att bli stressad av allt folk och ombyggnation. Jag minns inte speciellt mycket, vilket är vanligt hos ADHD-människor, men även tröttheten spelade sin väldigt stora roll den här dagen. Det enda jag minns tydligt är att jag bröt ihop inombords över att personalen på citygross hade ställt ett ställ med Kalles Kaviar hos chipsen. Det var liksom droppen för mig. Jag gick och lade mig när jag kom hem. Jag var klar med världen.

Jag jobbade även lördagen efter den onsdagen. Den här gången fick jag gå upp ännu tidigare. Klockan 03:50. Jobbpasset började 05:35 i Borgholm och slutade vid 11:55 på samma ort. Jag kommer hem och är slut. Batteriet blinkar rött-slut. Jag har först nu idag, tisdag den 31 januari vid 18:14 på kvällen, kunnat säga att jag är vaken på ett ungefär. Jag är mer medveten än jag var i söndags och igår måndag. Tröttheten har påverkat mig enormt dem senaste dagarna. Jag har varit så trött att jag haft migrän och inte orkat göra något, inte ens äta vilket har gjort allt mycket värre. Jag vill ALDRIG känna mig så här trött igen. Jag orkar inte vara så här trött som jag varit. När inte ens min största koffeinkälla (pepsi (ja, jag vet att det inte är bra för mig)) kan få mig att bli piggare, då är jag trött. Rent logiskt vet jag att jag kanske kommer att få uppleva en liknande trötthet igen, men jag tänker inte låta det stoppa mig. Jag har vanligtvis inga problem med att gå upp tidigt och har aldrig varit så här trött tidigare, men det kan ha att göra med att jag inte gått upp tidigt på länge plus att det är mörkt ute på mornarna. ~Kraxa som en kråka.

Foto: Rodion Kutsaev

Snigelfart
Även om arbetsminnet är lågt, så kan min hjärna gå i 200km/h när det är en… speciell dag. Vad som helst händer i hjärnan dem dagarna. Positivt, negativt, neutralt. Allt. Man har femioelva idéer och kan klara av precis allt i världen, men så ska man starta någonstans och det är där det börjar ta emot. Vart börjar man? Hur går man till väga? Och, kanske viktigast av allt, orkar man? Och så finns det dem dagar då man inte har några idéer alls, inget att göra och man vet inte vad man vill göra. Eller en kombination av femtioelva idéer och man inte vet vad man ska göra.

Med ADHD kommer svårigheter att påbörja och att avsluta saker. Alla exekutiva funktioner som funkar hos “normala” människor, är nedsatta (finns säkert ett bättre ord) hos dem med ADHD. Förmågan att planera, hejda oönskade handlingar och liknande är svårt. Impulser är svåra att stoppa.

Jag hatar dagar då jag inte vet vad jag ska göra. Jag vet att jag vill göra något, men inte vad. Det är som att spela plockepinn med djävulen. Oavsett om man vinner eller förlorar så vet man ändå inte vad man ska göra med vinsten, eller om man ens får någon vinst. Det går liksom inte att bara plocka upp en lapp ur hatten med miljoner idélappar och göra det som står på lappen. Det står inte bara en idé på lappen utan femioelva andra idéer som är helt orelaterade är nerskrivna på samma lapp. Så man får göra en ny hatt med dem idéerna och hoppas på att det inte dyker upp femtioelva idéer på en lapp igen. Ungefär så ser en dag ut i mitt huvud. Det är så kul! (sarkasm).

De dagar som går i snigelfart är de dagar jag hatar mest. Jag har inte tid med snigelfart. Ska saker göras så ska dem göras så fort som möjligt. Långsamt är för mesar, typ. Eller nybörjare. Pick your poison.

De dagar då hjärnan inte har femtioelva miljoner idéer, dem dagar då den är tyst och varken velar mellan att göra versus inte göra saker. De dagarna undrar jag vad som är fel, varför är det så tyst i hjärnan och vart är alla idéer. Det känns “fel” på något sätt att det är helt tyst, att hjärnan inte hittar på saker för att ha något att göra. Dock är de dagarna väldigt få och sker så utspritt att jag knappt minns när det hände senast. ~Upp och hoppa.

Foto: Alice Achterhof

Kreativitet
Jag älskar att hålla på med saker, i alla fall dem dagar då min hjärna tillåter det eller ens ids orka göra något. Oftast har jag en stickning liggande som jag plockar upp när händerna behöver något att göra, men när hjärnan inte vet vad. Har jag ingen stickning så letar jag febrilt efter “Det Perfekta Mönstret”. Ni vet, det där mönstret som kommer lösa alla världens problem om man bara hittar det? Just precis det letar jag efter varje gång jag avslutat ett projekt.

Ibland får jag lusten att måla, något som innebär att jag måste leta reda på den “rätta” duken till projektet, den “rätta” färgen, det “rätta” motivet etc. Blir det inte rätt från början då är det skräp och ska slängas. Att ha ADHD och att vara en perfektionist har sina sidor. Jag har haft OCD en gång i tiden, mest under tonåren, då i princip inget kunde göras annorlunda än sättet jag har tänkt ut det på. Minsta avvikelse och jag fick ett sammanbrott. Nu för tiden är det “bara” perfektionism, inte ren OCD, som styr. Ibland tar jag dock steg tillbaka till OCD-tiden när något händer, men jag jobbar konstant med att inte låta det styra mitt liv på samma sätt som det gjorde då.

Andra kreativa sätt som jag försöker få ut min energi på är (förutom ovannämnda saker): skriva (no shit!), spinna mitt eget garn, kladda med en Sharpie-penna på mitt skrivbord, spela TV-spel, kleta ner mig själv med lera och läsa. Bland annat. Jag har säkert glömt något. Jag försöker hela tiden lära mig något nytt i den kreativa sfären. Om inte annat så hittar jag på nya svordomar längs vägen. Som “Andraste’s flaming tits!”. Alltid kul att kunna svära utan att folk förstår eller ens vet vart det kommer ifrån. ~Drick något.

Det blev ett långt inlägg, men jag är långt ifrån färdig. Vi ses i nästa inlägg!

Gott nytt år!

Jag ska… somna igen.

Foto: Brigitte Tohm

Låt oss hoppas 2017 blir bättre än 2016 var.

Lyckan

….är att ha en snäll katt.

                

NaNoWriMo är slut, vad händer sen?

Foto: Pavan Trikutam

NaNoWriMo är slut sen en vecka. Som vanligt infinner sig skrivkoman. Vad gör jag nu? Vem är jag? Vad gör jag här? Vad gör “normala” människor när november är slut?

Rent logiskt sett vet jag vad jag ska göra. Skriva mer på storyn, skriva mer på comic book-manuset, redigera det som skrivit, läsa, redigera mer, läsa lite till, redigera mera etcetera. Men nej, istället har jag suttit och stickat istället för att skriva något alls. Ni kan se det jag stickat på >>här<<. Hobbyer är ett måste annars klarar jag inte av vardagen, speciellt om det är dagar då jag bara sitter hemma och inte gör något. Som timanställd busschaufför så vet man liksom inte hur nästa veckas schema kommer se ut, utan man får ta det som det kommer, något som var väldigt svårt för mig i början. Jag gillar rutin, min hjärna älskar när saker går inom inrutade ramar. Det är lite därför som jag stannade kvar i skolsystemet. Alla dagar var redan uppritade och klara, det fanns en mall. Sedan när jag började jobba som timanställd blev det haveri i min hjärnas maskineri. Jag hade inte längre kontroll över något kändes det som. Kontroll är något som min hjärna verkligen hatälskar. Nu, nästan ett år efter anställningen, så vet min hjärna vad den kan förvänta sig vad gäller schema, bussar och så vidare. Ni har väl sett hur många bussar som gått sönder den senaste tiden i Kalmar och på Öland? Dem stackars bussarna sjunger nästan på sista versen, men det är sista året dem alla körs för i augusti 2017 byts dem ut mot nya. Och då är förhoppningsvis alla busschaufförer glada och pigga på att köra buss. Fram tills dess… Ja, vi får stå ut med bussarna och deras egenheter.

Foto: Giulia Bertelli

Jag kan som tidigare skrivet i något blogginlägg inte göra bara en sak åt gången. Oftast sitter jag med X antal grejer och gör dem samtidigt. Jag har liksom inte tillräckligt med fokus att fokusera med på en enda sak, utan jag måste dela upp fokuset på flera grejer som får olika mycket tid beroende på hur mycket jag vill göra dem, få dem färdiga etcetera.

Därav blir det en hel del saker som ligger i mina gömmor och väntar på sin tur. Jag kan hyperfokusera på en sak X antal minuter, timmar, dagar, veckor, månader, år för att sen vara totalt ointresserad av den i samma tidslängd mer eller mindre. Sen dyker intresset upp igen och så upprepas processen. Andra intressen stannar kvar på en helt annan nivå. Som stickningen, djur, ritandet och skrivandet. Väldigt ofta roterar dessa intressen. Ena dagen kan jag vakna upp med ett behov av att sticka, andra dagen måste jag bara rita, tredje dagen skriva… Ja, ni fattar (hoppas jag). Det är det här behovet, en “craving”, av att alltid göra något, att inte sitta still och inte göra något, som driver mig till att göra saker hela tiden. Att hela tiden prova nya hantverk, att konstant se om min hjärna klarar av att lista ut hur ett hantverk ska göras och, om jag inte lyckas lista ut hur någon annan gör det, hitta mitt eget sätt att få fram samma resultat som någon annan person. Jag måste göra någonting hela tiden annars blir jag galen. Jag kan inte slappna av om jag inte sätter händerna i arbete. Först när händerna har något att arbeta med slappnar jag av. Om jag inte ska sova, då är det ljudbok och en stekpanna som gäller.

Foto: Luis Llerena

Men hur gick NaNo? Tja, inte som jag ville. För det första tog jobbet en massa energi från mig. För det andra så jobbade jag nästintill bara eftermiddag- och kvällspass hela november. Och för det tredje så känns det som att jag sov mig igenom hela NaNo. Den som följer mig på fb kanske såg när jag postade en länk till en intervju jag var med i på 24 Kalmars sida (och för den som missade länken så finns den >>här<<). Woho för exponering! Samtidigt som jag ville synliggöra NaNoWriMo mer i åtminstone Kalmar län så ville jag inte att folk skulle läsa om mig och få reda på mer om vad jag gör. Jag är ju bara en busschaufför för fan! En enkel människa med ett helt annat liv än det uppdiktade författarlivet. En busschaufför som vann NaNo och spenderade pengar på att köpa ett (väldigt dyrt enligt mig) skrivprogram till datorn. Och då fick jag ändå halva priset i rabatt som pris för att jag vunnit NaNo. Med 62 999 ord. Jag vet inte hur jag lyckades trycka ur mig så många ord. Tro mig, jag är slut, därför kommer detta blogginlägg en vecka senare. Det och jag har varit sjuk. Hej ont i örat och förkylning!

NaNoWriMo har börjat!

Bild: NaNoWriMo.org

Det har börjat! Galenskapen. Det som är NaNoWriMo. Femtiotusen ord på 30 dagar. Koffeinfyllda dagar och nätter väntar. Choklad till frukost, lunch och middag 7 dagar i veckan månaden ut. Kanske dyker det upp en skygg författare ute i verkligheten med andra människor på en av dem många Write Ins som poppar upp här och var. Kanske lider den författaren av koffeinbrist och behöver mer koffein i form av (håll i er) Pepsi-cola. Kanske behöver författaren näring i form av mat. Kanske kommer det verka som att författaren pratar med sig själv, men i själva verket så pratar författaren med alla karaktärer och försöker uppfostra dem till ordentliga karaktärer som inte hittar på egna historier och plotlines. Kanske svär författaren över karaktärernas tilltag. Kanske står författaren och stirrar på samma vara i tio minuter och verkar vara helt borta i sina egna tankar. Kanske… Kanske skriver författaren in just Dig i berättelsen. Eller så är författaren för trött efter jobbet och alla karaktärer som vill ha författarens uppmärksamhet. Kanske har NaNoWriMo hållit på en hel månad. Vänta… Det har bara gått två dagar. Oj.

Foto: Alejandro Escamilla

Det känns som att det redan gått åtminstone tre dagar av november och NaNoWriMo. Tekniskt sett har det gått tre dagar den här veckan (därav min förvirrade hjärna) och jag har hittills jobbat varje dag (gick upp vid 04:00 imorse (hej övertrött!)), men det har bara gått två dagar av november. Så går det när man jobbar dem mörka timmarna på dygnet, morgon och kväll med andra ord.

Nej, nu tänker jag dra igång ordentligt. Vi ses!

Projektidé!

Foto: Pavan Trikutam

I snart två år har en projektidé legat och malt i bakhuvudet. En projektidé som jag verkligen velat göra, men inte vågat ta tag i eller orkat ta tag i. Jag tänker åtminstone göra ett försök av det och se om det blir något av det. Först och främst ska jag orka med den sociala biten av det hela, det är det som tröttar ut mig mest. Jag ska orka maila hembygdsföreningar, jag ska orka skriva ut lappar att sätta upp, orka skriva “kontaktannonser” på bland annat fb och så vidare.

Foto: Andreas Eriksson

Vad babblar jag om? Vilken projektidé?
Well, projektidén jag pratar om är den som jag skriver om här. Kort sagt så vill jag samla in spökhistorier, skrönor med mera och ge ut i bokform. Med andra ord, jag vill återberätta andra människors upplevelser av det övernaturliga, med fokus på sådant som har hänt på Öland. Tanken är just nu att boken ska delas in sockenvis efter där historierna har utspelat sig. Den som vill får bidra med sin historia. Har man fler får man givetvis skicka in dem också. I dagsläget vet jag dock inte hur det kommer se ut eller hur många som är intresserade av att vara med. Hela projektet är just nu i “insamlingsfasen”.

Foto: Alex Holyoake

Vi får se vart vägen tar vägen med det här projektet. Jag vill och hoppas att fler vill se det bli verklighet. Att fler än jag vill läsa om spöken, vättar, troll och annat oknytt som “vanligt folk” har sett i modern tid och/eller fått berättat för sig av släktingar och vänner. Kolla gärna Projektidé-sidan för mer information. Skulle något vara oklart så får ni gärna höra av er!

Trött, osocial och jobbnarkoman

Foto: Kevin Curtis

Tja, så skulle man kunna beskriva mig just nu. Trött är jag konstant på någon nivå (fråga någon som känner mig så får ni samma svar). Osocial är jag på grund av jobbet, i alla fall för stunden. Eller jo, social är jag ju på sätt och vis i och med att jag kör buss där folk åker med, men social med “mitt” folk har jag inte varit på väldigt länge (om man inte räknar senaste födelsedagskalaset då). Och jobbnarkoman… Som timanställd vet jag aldrig om jag kommer få MASSOR med jobbtimmar eller om det bara blir ett par timmar (eller inga alls) per vecka. Jag jobbar hellre än sitter hemma och rullar tummarna. Jag är nöjd om jag får tre dagars jobb per vecka. Antalet timmar spelar ingen roll så länge som jag blir mentalt stimulerad av jobbet.

Blir jag inte tillräckligt mentalt stimulerad försöker jag hitta något som stimulerar mig. Ibland nästan desperat. Det är som om att jag måste bli stimulerad annars är dagen förstörd. Det är verkligen “kul” när ens hjärna funkar så här. Jag rekommenderar det inte. Livet vore nog enklare om min hjärna funkade som “alla andra”.

Foto: Mike Wilson

Jag älskar att köra buss. Jag älskar det faktum att det alltid finns något att göra medan jag kör, när jag står still. I princip alltid finns det något som ska göras. Kolla backspeglarna, sälja biljetter, hjälpa någon in med rullator, hänga upp en cykel på cykel med mera. Ibland undrar jag dock om jag verkligen orkar jobba. Som idag. Visserligen ska jag jobba eftermiddag/kväll, men just nu känns det som att det vore enklare att stanna hemma och sova. Det hjälper inte att jag haft kvällsjobb i majoritet de senaste 3 veckorna. Jag älskar som sagt att köra buss, det finns inget annat jag kan tänka mig att göra (i alla fall för stunden), men just idag ifrågasätter jag allt. Det är väl normalt antar jag.

Jobbnarkomanen inom mig kan rabbla linje 105as och 101as tidtabell nästan utantill nu. Det har gått snart ett år sedan jag blev anställd hos Nobina. Snart har det gått ett år sedan jag kraschade bakdelen på bussen från Folkeslunda mot prästgårdens stenmur i Runsten. Snart ett år av “trial and error” har gått. I början kunde jag vara 30-45 minuter tidig till jobbet. Allt för att tidspessimisten inom mig sa åt mig att jag “kommer för sent” om jag inte åkte en viss tid. Tidspessimisten håller på än, speciellt om jag ska köra Borgholmsturer.

Foto: Doug Walters

Jag lovar på heder och samvete att jag gör alltid mitt bästa på kvällsturerna även när jag ifrågasätter allt som har med mig att göra. Även om jag ibland missar helt vart någon ska, vilken typ av biljett dem ska ha och vilket betalningsmedel dem vill betala med. Vid sådana tillfällen måste jag “reboota” hjärnan och börja om. Skulle jag se ofokuserad ut och inte lyckas få det rätt från första början ber jag om ursäkt och börjar om. Det är inte lätt när man jobbat kväll flera veckor i rad och inte sett speciellt mycket dagsljus. Missta mig rätt. Jag älskar att köra på kvällen, och tydligen har folk uppskattat det då jag fått komplimanger för min körning, men ibland skulle jag vilja se dagsljus i mer än någon timme innan mörkret lägger sig. Eller innan jag somnar under långrasten mellan turer på en dag då jag kör dagturer.

Ett ungefärligt exempel på hur ett veckoschema kan se ut:
Måndag inget jobb
Tisdag inget jobb
Onsdag jobb 16:28 – 23:02 Borgholm
Torsdag inget jobb
Fredag jobb 05:59 – 16:27 Mörbylånga

Allt enligt rådande lag/regel (ni får ta detta med en nypa salt då jag är trött och inte orkar kolla upp om Kör- och vilo-tiderna bara är en regel eller en lagstadgat). Så såg mitt jobbschema ut förra veckan. Hade 49 minuters rast i Borgholm på onsdagen (20:00 – 20:49) och på fredagen hade jag långrast mellan 09:00-13:13. Specifika och bra tider, va? Kan lugnt säga att jag däckade när jag kom hem vid 09:00 och sov i tre timmar. Ändå var jag astrött när jag vaknade och låg kvar så länge som jag möjligt kunde innan jag var tvungen att gå upp, äta och sedan åka till jobbet. Ah, the glorious life of a busdriver!

Foto: Markus Spiske

Skulle någon mot förmodan sitta och läsa detta inlägg, och dessutom åka buss någon eftermiddag/kväll denna veckan, och få en chaufför som sjunger med till låtar som spelas upp från en mobil. Well, det kan vara jag. Jag har en tendens till att spela musik på mobilen medan jag kör och sjunga med. Oftast när jag är ensam i bussen och/eller när den är nästan tom. Jag har nått den punkten då jag inte bryr mig speciellt mycket om någon hör att jag sjunger ombord på bussen. Oftast är musiken på för att bussens radio inte funkar eller om den funkar så faller ingen station mig i smaken. Så då får passagerarna stå ut med min medhavda musik. För ni vet väl:

Teckning: LauriceY

Ta’t lugnt i trafiken ikväll. Kör försiktigt, se er för och kör defensivt så får alla en trevlig kväll/natt. Vi ses i trafiken!