Trött, osocial och jobbnarkoman

photo-1416453072034-c8dbfa2856b5Foto: Kevin Curtis

Tja, så skulle man kunna beskriva mig just nu. Trött är jag konstant på någon nivå (fråga någon som känner mig så får ni samma svar). Osocial är jag på grund av jobbet, i alla fall för stunden. Eller jo, social är jag ju på sätt och vis i och med att jag kör buss där folk åker med, men social med “mitt” folk har jag inte varit på väldigt länge (om man inte räknar senaste födelsedagskalaset då). Och jobbnarkoman… Som timanställd vet jag aldrig om jag kommer få MASSOR med jobbtimmar eller om det bara blir ett par timmar (eller inga alls) per vecka. Jag jobbar hellre än sitter hemma och rullar tummarna. Jag är nöjd om jag får tre dagars jobb per vecka. Antalet timmar spelar ingen roll så länge som jag blir mentalt stimulerad av jobbet.

Blir jag inte tillräckligt mentalt stimulerad försöker jag hitta något som stimulerar mig. Ibland nästan desperat. Det är som om att jag måste bli stimulerad annars är dagen förstörd. Det är verkligen “kul” när ens hjärna funkar så här. Jag rekommenderar det inte. Livet vore nog enklare om min hjärna funkade som “alla andra”.

photo-1468742886740-1ad3f553ff53Foto: Mike Wilson

Jag älskar att köra buss. Jag älskar det faktum att det alltid finns något att göra medan jag kör, när jag står still. I princip alltid finns det något som ska göras. Kolla backspeglarna, sälja biljetter, hjälpa någon in med rullator, hänga upp en cykel på cykel med mera. Ibland undrar jag dock om jag verkligen orkar jobba. Som idag. Visserligen ska jag jobba eftermiddag/kväll, men just nu känns det som att det vore enklare att stanna hemma och sova. Det hjälper inte att jag haft kvällsjobb i majoritet de senaste 3 veckorna. Jag älskar som sagt att köra buss, det finns inget annat jag kan tänka mig att göra (i alla fall för stunden), men just idag ifrågasätter jag allt. Det är väl normalt antar jag.

Jobbnarkomanen inom mig kan rabbla linje 105as och 101as tidtabell nästan utantill nu. Det har gått snart ett år sedan jag blev anställd hos Nobina. Snart har det gått ett år sedan jag kraschade bakdelen på bussen från Folkeslunda mot prästgårdens stenmur i Runsten. Snart ett år av “trial and error” har gått. I början kunde jag vara 30-45 minuter tidig till jobbet. Allt för att tidspessimisten inom mig sa åt mig att jag “kommer för sent” om jag inte åkte en viss tid. Tidspessimisten håller på än, speciellt om jag ska köra Borgholmsturer.

photo-1443456066412-3e3ea69ee37cFoto: Doug Walters

Jag lovar på heder och samvete att jag gör alltid mitt bästa på kvällsturerna även när jag ifrågasätter allt som har med mig att göra. Även om jag ibland missar helt vart någon ska, vilken typ av biljett dem ska ha och vilket betalningsmedel dem vill betala med. Vid sådana tillfällen måste jag “reboota” hjärnan och börja om. Skulle jag se ofokuserad ut och inte lyckas få det rätt från första början ber jag om ursäkt och börjar om. Det är inte lätt när man jobbat kväll flera veckor i rad och inte sett speciellt mycket dagsljus. Missta mig rätt. Jag älskar att köra på kvällen, och tydligen har folk uppskattat det då jag fått komplimanger för min körning, men ibland skulle jag vilja se dagsljus i mer än någon timme innan mörkret lägger sig. Eller innan jag somnar under långrasten mellan turer på en dag då jag kör dagturer.

Ett ungefärligt exempel på hur ett veckoschema kan se ut:
Måndag inget jobb
Tisdag inget jobb
Onsdag jobb 16:28 – 23:02 Borgholm
Torsdag inget jobb
Fredag jobb 05:59 – 16:27 Mörbylånga

Allt enligt rådande lag/regel (ni får ta detta med en nypa salt då jag är trött och inte orkar kolla upp om Kör- och vilo-tiderna bara är en regel eller en lagstadgat). Så såg mitt jobbschema ut förra veckan. Hade 49 minuters rast i Borgholm på onsdagen (20:00 – 20:49) och på fredagen hade jag långrast mellan 09:00-13:13. Specifika och bra tider, va? Kan lugnt säga att jag däckade när jag kom hem vid 09:00 och sov i tre timmar. Ändå var jag astrött när jag vaknade och låg kvar så länge som jag möjligt kunde innan jag var tvungen att gå upp, äta och sedan åka till jobbet. Ah, the glorious life of a busdriver!

photo-1459233313842-cd392ee2c388Foto: Markus Spiske

Skulle någon mot förmodan sitta och läsa detta inlägg, och dessutom åka buss någon eftermiddag/kväll denna veckan, och få en chaufför som sjunger med till låtar som spelas upp från en mobil. Well, det kan vara jag. Jag har en tendens till att spela musik på mobilen medan jag kör och sjunga med. Oftast när jag är ensam i bussen och/eller när den är nästan tom. Jag har nått den punkten då jag inte bryr mig speciellt mycket om någon hör att jag sjunger ombord på bussen. Oftast är musiken på för att bussens radio inte funkar eller om den funkar så faller ingen station mig i smaken. Så då får passagerarna stå ut med min medhavda musik. För ni vet väl:

Teckning: LauriceY

Ta’t lugnt i trafiken ikväll. Kör försiktigt, se er för och kör defensivt så får alla en trevlig kväll/natt. Vi ses i trafiken!

95D03775724D5D3F84C77FF3BFA11F93[3]

1 kommentar:

  1. Tänkte kopiera och klistra in en mening här som verkligen stämde in på mig själv och fick ett "Ajabaja!" XD Fick lov att skratta åt det en liten stund innan jag kunde kommentera! Så mycket jag känner igen mig i och förstår. Så skönt när man hittar ett jobb som hjärnan verkligen funkar med. Grym text!

    SvaraRadera

En kommentar eller två vore roligt att få :)
(anonyma kommentarer besvaras inte)