Skolan knäckte mig och min lust att lära

photo-1470549638415-0a0755be0619Foto: Syd Wachs

Jag läste den här debattartikeln i aftonbladet (originalartikeln finns här). Det var som att uppleva min egen skoltid ännu en gång. Frustrationen när lärarna sa “du kan visst, det är bara att göra det” eller “jag har redan förklarat det här för dig X antal gånger, du kan visst, sluta vara lat” finns fortfarande kvar. Frustrationen över att dem inte fattade hur jävla svårt det var för mig att förstå matteproblemet, frustrationen när jag inte fattade vad dem ville att jag skulle göra med en uppgift, frustrationen när jag jobbat röven av mig med läxorna och ändå fick icke godkänt utan att fått en förklaring på varför det inte blev godkänt. Lärare som ansåg att “du kan visst, du är lat, du vägrar förstå uppgiften, ge dig och gör den bara”. Jag vet inte hur många gånger jag hamnade i bråk med lärare för att dem vägrade inse, eller vägrade förstå, hur jag funkade (och funkar). Bland annat har jag svårt att koncentrera mig och svävar gärna bort från det som ska göras delvis för att det som ska göras kanske är tråkigt, jag har redan gjort det en gång eller jag vet redan hur det ska göras men tvingas ändå stå ut med förklaringar som ligger på en tvåårings nivå istället för den nivå jag befinner mig på.

Orden “det är bara att göra” är en stor fet trigger som drar igång en stor jävla ångesthärva VARJE gång någon som inte känner mig säger den. Varenda gång en lärare har sagt dem orden, varenda gång har jag försökt göra det som “det bara är att göra”, men tillslut sagt “Fuck you och dra åt helvete!” när det inte funkat och därmed inte gjort det som skulle göras. Matten var en sådan sak i högstadiet och gymnasiet (senare även på komvux). Jag gick knappt godkänt på högstadiet och det med hjälplärare som verkligen gick in för att få mig att förstå koncepten, åtminstone för stunden, och därmed få godkänt. I gymnasiet trodde jag att det skulle bli annorlunda, men icke. Läraren föredrog att “hjälpa” dem som satt längst fram i klassrummet och sket i att hjälpa dem som satt längre bak (med andra ord, borden bakom första raden). Jag försökte i veckor att lära mig själv att räkna ut vad 2y – 3x var, men gav tillslut upp och gick till hjälplärarna. Där grät jag av frustration över att matteläraren inte ens kunnat förklara konceptet att man inte kan ta y – x och att resultatet då hade stirrat mig i ögonen hela jävla tiden. 2y – 3x blev 2y – 3x.

Så fort matteläraren fick reda på att jag satt hos hjälplärarna kom hon och försökte dra mig därifrån för hon “skulle hjälpa” mig. Jag skrattade henne rakt i ansiktet och sa något i stil med “Så som du har hjälp dem som sitter längst fram eller oss som sitter på raderna bakom dem? Tror inte det, då sitter jag fan hellre här”. Givetvis var ju jag orättvis och sa inte alls sanningen. Då sa jag att hon fick ett, ETT, försök till från min sida, för fick jag inte den hjälp jag krävde på lektionerna kunde hon kyssa sig i arslet för jag skulle aldrig dyka upp igen på hennes lektioner. Sagt och gjort så fick hon den chansen. Hon hjälpte mig, men bara den lektionen. Nästkommande lektion med henne sket hon fullständigt i mig och min arm som jag vevade fram och tillbaka i ett försök att få hjälp från henne. Då tog jag mina grejer och förde så mycket väsen jag kunde på vägen ut. Sedan satt jag och grät inne hos hjälplärarna över idiotin.

När halva terminen gått kallade skolan in mina föräldrar för att försöka lösa situationen. Som på en given signal dök ju matteläraren upp i dörren till hjälplärarnas rum där vi satt. Hon sa att jag skulle få all hjälp jag ville ha bara jag satt i hennes klassrum på lektionerna. Jag berättade hur jävla dåligt jag kan koncentrera mig på saker och att det speciellt gällde när jag skulle räkna, men det var bara hittepå. “Du kan visst koncentrera dig. Det är bara att göra det” sa hon då. Jotjena, jag hade inte fått något gjort alls på hennes lektioner för min koncentration blev störd konstant (ska jag räkna något måste det vara absolut tyst i rummet). Hjälpläraren avbröt henne gång på gång, för vid det här laget kände hjälpläraren mig mer än matteläraren gjorde och hade sett hur jävla svårt jag hade att koncentrera mig, men matteläraren gav sig inte. Inte ens när mina föräldrar påtalade att koncentrationssvårigheterna hade funnits sedan jag var liten gav hon sig. Det krävdes att jag började gråta och skrika (jag hade fått panik och ångest under tiden dem andra pratade) för att få sitta hos hjälpläraren med matten. När gymnasietiden var slut hade jag suttit mer hos hjälplärarna med alla läxor, även dem jag kunde göra själv, för att kunna koncentrera mig. Att jag var besviken på nivån av lärandet och nivån överhuvudtaget på gymnasiet är en underdrift…

photo-1457276587196-a9d53d84c58bFoto: kazuend

Något annat som skolan förstörde för mig var läsningen. Jag älskade böcker och älskade att läsa, men skolan förstörde det roliga med dem. Kravet på högläsning varenda gång vi skulle läsa ur en bok gemensamt gav mig ångest. Panik och ångest. Jag “glömde” boken så ofta jag kunde för att försöka slippa högläsningen. Speciellt i högstadiet då vi var tvungna att ha en förstärkare hängande runt halsen för att den nästan döva läraren skulle höra den som läste. Jag som är naturligt lågmäld har alltid fått höra att jag ska höja rösten, något jag vägrat göra sedan första dagen i skolan till lärarnas stora förtret. “Tjejer ska höras!” lät det när jag gick i lågstadiet. Problemet var att jag inte ville höras (plus att jag aldrig hade identifierat mig som tjej), och när jag pratade skulle jag bestämma volymen på min röst, inte någon annan. Ja, jag har och är bakvals. Nu för tiden gör jag det på pin kiv, vara bakvals alltså.

Läsningen skulle vara kul sa lärarna. Det tyckte jag med, men den var aldrig kul i skolan eller hemma när jag gjorde läxor. Däremot kunde jag låna kassvis med böcker från biblioteket, senare bokbussen, och läsa femtioelva gånger efter varandra. Ämnen som skolan tyckte vi skulle lära oss om var inte lika kul som när jag själv gick till biblioteket och lånade böcker om dem. Skolan gjorde det tråkigt. Till på köpet var det oftast samma ämnen om och om igen som upprepades på samma sätt gång efter gång. Jag har aldrig tyckt om att upprepa saker eller något jag sagt. Det tråkigaste som fanns var upprepning. Upprepning är fortfarande det tråkigaste som finns. Det blev dock mer påtagligt när det gjordes i skolan och när jag kom hem ville jag verkligen inte göra något som hade med den att göra. Speciellt i låg- och mellanstadiet. Jag var slut, trött och irriterad över att inte få lära mig nya saker HELA tiden. Så därför blev jag extra besviken när jag började gymnasiet. Dessutom hade jag blivit lovad genom hela 8an och 9an att gymnasiet skulle bli SÅ mycket svårare, men det var det inte. Kan tillägga att jag började på ett naturbruksgymnasium med djurvårdsinriktning. När jag visste mer än lärarna om vissa djur, då blev jag ännu mer besviken. Jag hade förväntat mig mer, men fick grisen i säcken så att säga.

Jag gick till skolan, men lärde mig inget för jag kunde redan allt och lite till. Skolan hade ingen plan för hur dem skulle agera kring elever som redan kunde allt om ämnet de valt. Jag sa till slut, i varenda enskild kurs som utgjorde programmet jag gick, att jag bara ville ha ett G, godkänt. Många av lärarna var besvikna. Dem såg ju att jag kunde, men jag orkade inte anstränga mig för kraven för att få högre betyg. Kraven för att få godkänt då var att eleverna dök upp på lektionerna och tog del av det dem skulle lära sig. Ville man ha högre betyg skulle man prestera mer. Jag såg inte vitsen med det. Jag såg inte meningen med att bevisa att jag kunde saker för att få ett högre betyg. Så är det än om jag går en kurs. Jag siktar på godkänt och får jag det, eller mer, så är jag nöjd. Om jag däremot har slitit som en hund för att få godkänt och sen inte får det blir jag inte bara besviken utan förbannad.

photo-1429032021766-c6a53949594fFoto: Luis Llerena

Skolan förstörde mer för mig än den gav. Det är bara ett fåtal lärare som faktiskt lyssnade och som fick mig att vilja lära mig nya saker. Jag kan räkna dem på en hand. Två högstadielärare, hjälpläraren på gymnasiet, en svenskalärare på distans och svenskaläraren på Komvux. Fem personer. FEM. Av alla lärare jag har haft sedan lågstadiet så är det fem som verkligen brytt sig tillräckligt för att förstå och lägga den tid som behövdes för att få mig på rätt väg med skolarbetet. Alla lärare sedan dess har varit… lärare. De har bara rabblat upp det vi skulle lära oss och sedan kört vidare. Nej, nu ljög jag. Det är en lärare till. Men ändå. Sex lärare. Sex stycken personer som valt läraryrket och gått all in för sina elever. Vet ni hur frustrerande det är när så få människor i ett yrke bryr sig? Antagligen inte.

En liten del av dem lärare jag har haft har betett sig som regelrätta as. Det senaste exemplet är från när jag gick arkeologi 2 på Linnéuniversitetet och skulle skriva en uppsats (kommer inte ihåg om det var b- eller c-uppsats). På första mötet med uppsatsledaren, och i grupp dessutom, häver ärkekräket ur sig, och jag citerar, “Jag har en fördom om att den som heter Vargen är en man, men jag ser att det inte finns någon sådan här” slut citat. Han gick sedan vidare med att prata om sig själv i en timme och förolämpade det kvinnliga könet otaliga gånger innan hela gruppen flydde ut ur rummet. Att han senare det året blev anmäld för sexuella övergrepp på en elev var väl bara väntat. Skit ska skit ha.

Jag kan lugnt säga att den uppsatsen inte blev skriven, dels på grund av att denna “uppsatsledare” försökte få mig att byta ämne (från samtidsarkeologi till järnålder som alla andra) och dels på grund av att sagda “uppsatsledare” upprepade gånger betedde sig som ett as mot mig, både via mail och när vi hade möte om uppsatserna.

photo-1473186505569-9c61870c11f9photo-1431608660976-4fe5bcc2112c

Foton: Álvaro Serrano och Glen Noble

Det enda jag har kvar från skoltiden är skrivstilen. Jag kan inte texta längre utan det är bara skrivstil som funkar. Jag kan, om jag anstränger mig, texta men jag trillar alltid automatiskt tillbaka till min skrivstil. Att jag dessutom alltid antar att ingen kan läsa skrivstil, i alla fall om personen är min ålder eller yngre, gör det dessutom värre. Alla ska ju kunna se vad jag skriver, right? Fast sedan kommer jag på mig med att skita i det. Skulle den som läser inte kunna läsa det jag skrivit så läser jag det högt för dem eller så får dem gissa (sadistiskt, jag vet). Jag kan inte heller läsa en analog klocka utan att kolla på mobilen eller alarmklockan först för att utläsa tiden, vilket i sig kan vara en fördel i jobbet, men det blir jobbigt när det bara finns analoga klockor att tillgå.

Jag fick lära mig att älska böcker igen. Skolan tog min förkärlek till böcker och stampade sönder den. Sedan sa skolan hur jag skulle känna och tänka om böcker, med andra ord inte på det sättet som jag hade tänkt på tidigare. Det är först efter gymnasiet som jag kunnat läsa böcker för att det är kul, som tidsfördriv och flykt från verkligheten. På grund av att skolan förstörde min läslust så tidigt har jag bara kunnat läsa böcker i Young Adult-genren. Texten är oftast lätt att ta till sig (inte att förväxla med lättläst) och tar upp i princip alla ämnen. “Vuxenböcker” tar upp i stort sett alltid relationer (det är åtminstone en del av story ploten) eller ger relationer för stor del i storyn, något jag inte tycker om. Allt handlar inte om relationer och hur karaktärer relaterar till varann eller sina kärleksintressen kan vara en del av storyn, men bör inte ta upp så mycket plats att det stör resten av storyn. Därav har det oftast blivit YA-böcker som The Wardstone Chronicles och Ranger’s Apprentice som det finns recensioner om här på bloggen. Relationer är liksom det sista jag vill tänka på när jag läser en bok.

Något annat som skolan lärde mig var att om man inte fungerar som “alla andra” så är det något fel på en och man är inte värd att få någon hjälp om man “inte är som alla andra”. Därav fick jag lära mig att fejka att vara en “normalfungerande” människa för att klara av en del av det skolan tvingade en att göra. Det är först nu på senare år som det inte funkar längre, jag orkar inte hålla uppe fasaden längre. Därför går jag sedan snart ett år tillbaka hos ett NPF-team och gör en utredning för ADHD och autism. Ända sedan jag läste första fjärdedelen av “Förlist – Mitt liv och Nordman” av Håkan Hemlin och Anders Tengner har jag kunnat relatera till rastlösheten och ångesten som beskrivs. Jag känner så jävla väl igen mig själv i hur han beskriver sig själv, och hur andra beskriver honom, och jag blir arg. Arg över att ingen i skolan, att ingen hemma, att ingen i hela mitt liv ens har påpekat eller ens rekommenderat att jag ska göra en utredning. Inte ens efter alla dumheter jag hittade på på rasterna i skolan. Inte ens när jag skrek efter hjälp med skolarbetet i skolan tänkte någon på att koncentrationssvårigheterna kanske var en del av något större. Nej, det var värst när jag själv sökte hjälp för det och bad om en utredning som jag fick det i vuxen ålder. Tänk vad lättare livet kunde ha varit om någon hade sett det tidigare och hjälpt mig.

photo-1434030216411-0b793f4b4173Foto: Green Chameleon

Jag fick lära mig på nytt att vilja lära mig nya saker. Att lära kan vara kul. Att lära kan vara lärorikt. Att skriva kan vara kul. Att läsa kan vara kul. Att göra saker kan vara kul.

Skrivandet har funnits där när jag inte velat lära mig saker eller när jag känt att skolan inte gett mig något i utbyte för min närvaro. Men att det kunde vara kul fick jag lära mig först i vuxen ålder. Det är därför jag håller på med NaNoWriMo varje år. Tack vare min bästa kompis håller jag på med det. Många ord har hunnit rinna ut ur tangentbordet och otaliga pennor sedan dess. Det var välbehövligt. Och jag gör det enbart för mig själv, ingen annan. Det enda kravet är att ha kul. Om den inre kritikern börjar skrika sätter jag på snooze-knappen och fortsätter skriva.

Det här inlägget blev väldigt långt. Tack, ni som orkat läsa ända hit! 95D03775724D5D3F84C77FF3BFA11F93[3]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

En kommentar eller två vore roligt att få :)
(anonyma kommentarer besvaras inte)