Jag har ADHD

Det här inlägget tog tid att skriva. Dels på grund av trötthet (jobbat tidiga mornar = stentrött efter jobbet), dels hela processen med att äntligen lyckats få nån att lyssna och dels själv acceptera diagnosen. Jag debatterade med mig själv om inlägget skulle delas upp i flera delar eller om det skulle bli ett enda långt inlägg. Jag vet fortfarande inte vilket det blir till 100%. Story of my life, ungefär. För den som inte orkar läsa långa inlägg, så kan jag lugna dem med att jag kommer sätta någon typ av “paus” i inlägget under tiden som jag skriver det. Jag kommer markera det med en tilde (alltså detta tecknet ~). Det kommer även bli en del bilder. Så håll ut.

Diagnosen
Kaos har rått i skallen. Det är först nu som det har börjat lugna sig och jag har typ fattat vad som varit “fel” med mig sedan jag var liten. Ett kaos där femtioelva miljoner färger och nyanser har virvlat runt med lika många känslor.

f6xv0xs9jwg-mike-petrucciFoto: Mike Petrucci

Fyra dagar innan jul hade jag återkopplingen med Neuropsykiatrin i Kalmar. Jag hade kunnat spy så jävla nervös jag var, fastän jag visste till nästintill 100% att de hade satt en diagnos. Dagen innan hade en annan instans på Neuropsykiatrin ringt upp mig och bokat tid för informationsmöte om det jag hade rätt till. Så jag visste på ett ungefär vad mötet på tisdagen gällde. De gick igenom alla tester som jag hade fått göra under ett års tid med alla psykologer, sköterskor, arbetsterapeuter osv. Bland annat hade jag fått sitta två (TVÅ!) gånger med samma datortest. Min koncentrationskurva var… inte bra, vilket jag visste sedan tidigare. Sätter man en person med dålig koncentration på ett test som ska prova just koncentrationsnivån så blir resultatet spännande. Testet gick ut på att man skulle klicka varje gång man såg eller hörde det engelska ordet “One”. Testet höll på i 15 minuter. Första gången jag hörde rösten som läste upp ordet visste jag att det inte skulle gå bra. Monotona röster som läser upp något gör att jag helt tappar intresset. Därför fick jag äran att göra om testet två gånger, för den som hade satt mig på att göra det var föga imponerad över resultatet. Resultatet var inte bra. Andra gången var det ännu sämre. “Welcome to my world”, sa jag när de berättade om resultatet.

Jag minns inte allt dem gick igenom efter det. Det enda som verkligen etsade fast sig var att jag hade fått höga poäng på allmänbildningen på ett test och på samma test hade jag fått låga poäng på arbetsminnesdelen. Välkommen till värld igen, tänkte jag. Arbetsminne kan liknas vid en dators RAM-minne och mitt RAM-minne är dåligt, vilket en del som har ADHD har även dåligt arbetsminne. Nu blir det kanske en ganska extrem jämförelse, men tänk er att ni sätter in ett RAM-minne på 200mb i en datormodell från 2017. ALLT blir segt och datorn klarar bara av att ha ett program igång. Försöker man ha två program igång så kraschar programmen, och i värsta fall så stänger datorn ner sig. Ungefär så funkar min hjärna, förutom att beroende på vad det är som ska göras och hur jag mår just den dagen. Vissa dagar klarar jag av allt, även att rädda världen (typ), andra dagar är beslut som “ska jag borsta tänderna idag?” jobbiga att ta. ~Drick något.

ln_gdbqtzvk-marius-masalarFoto: Marius Masalar

Sådana dagar vill jag bara rulla ihop mig i en hög och bara vara, ungefär som en boa- eller pytorm. Bara vara och fräsa åt den som vågar störa mig, men det går inte dem dagar då jag jobbar. Jag älskar mitt jobb, även om jag vissa dagar inte förstår mig på folk. Människor är speciella varelser. 9,5 av 10 gånger när jag är på jobbet har jag en bra dag. Den där 0,5 gången består oftast av något som har stört mitt jobblugn. En buss jävlas, någon passagerare skäller ut mig på grund av anledningar som bara dem vet om, jag glömde maten hemma eller så är det bara en sådan dag då jag helst bara hade velat gömma mig under ett täcke.

En sådan dag var i slutet på november eller början på december. Jag hade kvällspass, vilket innebär att jag började 13:55 eller 14:55 och slutade 23:00 eller 24:00. Jag minns inte vilken dag eller förartjänst jag hade så det är svårt att kolla för mig nu. I alla fall, jag hade ingen bra dag rent ADHD-mässigt. Helst hade jag velat stanna hemma, men pengar är bra grejer i detta samhället så jag tröstade mig med att jag kan åtminstone spela min musik medan jag körde. Sagt och gjort så gör jag det. När jag kommer till Färjestaden hör jag något som låter bak i bussen efter att jag hade släppt av en passagerare. “Vad fan är fel nu?”, tänkte jag och sänkte volymen på mobilen. Till saken hör att det är alltid något som ska jävlas med bussarna. Dörrarna, instrumentbrädan, lamporna, skärmarna med reklam… Sådana saker. Men det var ingen buzzer som skrek att dörrarna var öppna, inga lampor som blinkade, inga skärmar där ljudet hade skruvat upp sig. Inget sådant. Istället sjöng en grupp kvinnor längst bak i bussen. Hela vägen från Färjestaden tills det att dem gick av bussen i Kalmar sjöng dem. Och det gjorde hela min dag bättre. ~Res dig upp och gå ett varv runt stolen.

rgti2kaq5n4-aaron-burdenFoto: Aaron Burden

Bräcklig bubbla
Dagar då jag inte orkar är dagar då allt känns som en liten, bräcklig, frusen bubbla som kommer spricka när som helst. Slutet på förra arbetsveckan och den helg som följde den visade mig hur jävla bräcklig den bubblan kan vara. Förra onsdagen jobbade jag morgon i Borgholm. Jag körde mellan Borgholm och Färjestaden, en tur som tar mig söderut via den östra sidan av Öland. Jag hade inte kört just den linjen på ett tag, men mindes den. Det var bara den lilla detaljen att jag även skulle stanna vid en skola, vilket innebar att jag skulle in med bussen på en trång parkering som inte var gjord för att ta emot en buss. Som tur var så hade ingen hunnit parkera sina bilar just den här morgonen så jag hade lite mer utrymme än vanligt. Jag kör in, släpper av ungarna som skulle till skolan och tar emot en passagerare innan jag kör ut. Enda problemet jag får där och då är att jag svängde för sent och blev tvungen att backa några meter innan jag kunde svänga runt ordentligt och köra vidare. Hela den proceduren gick bra. Det kom visserligen en lastbil, men den föraren saktade ner och lät mig göra mitt för att komma ur vägen.

Sedan kom jag till korsningen vid kyrkan. I vanlig ordning blinkar jag och bromsar innan jag svänger. När jag kommit en bit in i svängen inser jag att bussen fortsätter mot vägskylten i vägkanten. “Jävlar i helvete!”, tänker jag och trampar på bromsen, men bussen fortsätter mot skylten ytterligare några meter innan den får fäste och kör lugnt vidare ut på den nya vägen. Lastbilsföraren, som väntade in mig vid skolan, får panik när han ser hur jag glider med bussen och bromsar ner kraftigt bakom mig. Det låg is på vägen i den korsningen. Jag spänner mig givetvis en stund efteråt och förväntar mig is överallt och inget fäste, men inget händer förrän jag är lite mer än halvvägs till Färjestaden. Det står en person vid en hållplats och jag bromsar tidigare än vanligt ifall det ligger is även här. Och ja, det ligger is vid hållplatsen. Bussen fortsätter rulla förbi hållplatsen och stannar ungefär 20 meter längre fram. Jag tänker “Ja, jag har i alla fall provat bromsarna”.

Väl i Färjestaden byter jag buss med en kollega, som informerar mig att bussen jag körde först har dåligt med kraft i motorn. Underbart, eller hur? Hade det inte varit isigt så hade jag ändå blivit sen på grund av en seg buss. Ett exempel (som allt som oftast gäller dem flesta bussarna) som jag brukar dra när någon frågar varför bussen är sen är att jag kan trampa ner gasen och så går det 5-10 sekunder innan motorn kopplar vad jag har gjort och då går den upp i varv innan den gasar upp i rätt hastighet. Med en ny buss händer inte detta, då den nya bussen reagerar direkt då gaspedalen trampas ner.

I alla fall, den nya bussen är motsatsen till den jag hade innan. Ändå är jag några minuter sen till Borgholm på grund av väglaget. Klockan är då runt 09:50 och jag är klar för dagen. Jag åker hem med hög musik på i bilen, för vet ni vad? Jag förtjänar att få skråla till hög musik och jag skiter fullständigt om andra trafikanter glor på mig. Hög musik och skrålande Varg = avslappning. ~Ät något.

d4g64yuacla-sanah-suvarnaFoto: Sana Suvarna

Resten av den dagen är jag mer trött än jag vanligen är. Jag har inte kört speciellt mycket sedan december. Det beror mest på att det har funnits förare på alla depåer och jag som timanställd får hoppa in när det finns jobb. Med andra ord har jag kunnat legat längre i sängen än när det är som mest med jobb. Exempelvis så brukar jag gå upp minst en timme innan jag ska jobba, och just den här onsdagen hade jag gått upp vid 05:00 bara för att vara säker på att jag skulle hinna göra det jag behövde innan det var dags att åka till Borgholm. Jag är tidspessimist, alltså motsatsen till tidsoptimist. Jag tror alltid att allt kommer ta mycket längre tid än det egentligen tar. Till exempel så räknar jag alltid med att det tar en timme till Borgholm när det egentligen tar en 40-50 minuter som mest.

Som sagt var jag mer slut än vanligt just den här onsdagen och ville helst av allt sova bort tröttheten, men det gick inte. Så jag låg i sängen och tittade på något program på youtube eller netflix. Jag har helt ärligt talat ingen större koll, jag minns bara att TVn var på. Den eftermiddagen åkte vi allihopa till citygross för att handla. Hade jag tänkt efter så hade jag stannat hemma och besparat mig från att bli stressad av allt folk och ombyggnation. Jag minns inte speciellt mycket, vilket är vanligt hos ADHD-människor, men även tröttheten spelade sin väldigt stora roll den här dagen. Det enda jag minns tydligt är att jag bröt ihop inombords över att personalen på citygross hade ställt ett ställ med Kalles Kaviar hos chipsen. Det var liksom droppen för mig. Jag gick och lade mig när jag kom hem. Jag var klar med världen.

Jag jobbade även lördagen efter den onsdagen. Den här gången fick jag gå upp ännu tidigare. Klockan 03:50. Jobbpasset började 05:35 i Borgholm och slutade vid 11:55 på samma ort. Jag kommer hem och är slut. Batteriet blinkar rött-slut. Jag har först nu idag, tisdag den 31 januari vid 18:14 på kvällen, kunnat säga att jag är vaken på ett ungefär. Jag är mer medveten än jag var i söndags och igår måndag. Tröttheten har påverkat mig enormt dem senaste dagarna. Jag har varit så trött att jag haft migrän och inte orkat göra något, inte ens äta vilket har gjort allt mycket värre. Jag vill ALDRIG känna mig så här trött igen. Jag orkar inte vara så här trött som jag varit. När inte ens min största koffeinkälla (pepsi (ja, jag vet att det inte är bra för mig)) kan få mig att bli piggare, då är jag trött. Rent logiskt vet jag att jag kanske kommer att få uppleva en liknande trötthet igen, men jag tänker inte låta det stoppa mig. Jag har vanligtvis inga problem med att gå upp tidigt och har aldrig varit så här trött tidigare, men det kan ha att göra med att jag inte gått upp tidigt på länge plus att det är mörkt ute på mornarna. ~Kraxa som en kråka.

8ou9yceytjy-rodion-kutsaevFoto: Rodion Kutsaev

Snigelfart
Även om arbetsminnet är lågt, så kan min hjärna gå i 200km/h när det är en… speciell dag. Vad som helst händer i hjärnan dem dagarna. Positivt, negativt, neutralt. Allt. Man har femioelva idéer och kan klara av precis allt i världen, men så ska man starta någonstans och det är där det börjar ta emot. Vart börjar man? Hur går man till väga? Och, kanske viktigast av allt, orkar man? Och så finns det dem dagar då man inte har några idéer alls, inget att göra och man vet inte vad man vill göra. Eller en kombination av femtioelva idéer och man inte vet vad man ska göra.

Med ADHD kommer svårigheter att påbörja och att avsluta saker. Alla exekutiva funktioner som funkar hos “normala” människor, är nedsatta (finns säkert ett bättre ord) hos dem med ADHD. Förmågan att planera, hejda oönskade handlingar och liknande är svårt. Impulser är svåra att stoppa.

Jag hatar dagar då jag inte vet vad jag ska göra. Jag vet att jag vill göra något, men inte vad. Det är som att spela plockepinn med djävulen. Oavsett om man vinner eller förlorar så vet man ändå inte vad man ska göra med vinsten, eller om man ens får någon vinst. Det går liksom inte att bara plocka upp en lapp ur hatten med miljoner idélappar och göra det som står på lappen. Det står inte bara en idé på lappen utan femioelva andra idéer som är helt orelaterade är nerskrivna på samma lapp. Så man får göra en ny hatt med dem idéerna och hoppas på att det inte dyker upp femtioelva idéer på en lapp igen. Ungefär så ser en dag ut i mitt huvud. Det är så kul! (sarkasm).

De dagar som går i snigelfart är de dagar jag hatar mest. Jag har inte tid med snigelfart. Ska saker göras så ska dem göras så fort som möjligt. Långsamt är för mesar, typ. Eller nybörjare. Pick your poison.

De dagar då hjärnan inte har femtioelva miljoner idéer, dem dagar då den är tyst och varken velar mellan att göra versus inte göra saker. De dagarna undrar jag vad som är fel, varför är det så tyst i hjärnan och vart är alla idéer. Det känns “fel” på något sätt att det är helt tyst, att hjärnan inte hittar på saker för att ha något att göra. Dock är de dagarna väldigt få och sker så utspritt att jag knappt minns när det hände senast. ~Upp och hoppa.

fwf_fkj5tbo-alice-achterhofFoto: Alice Achterhof

Kreativitet
Jag älskar att hålla på med saker, i alla fall dem dagar då min hjärna tillåter det eller ens ids orka göra något. Oftast har jag en stickning liggande som jag plockar upp när händerna behöver något att göra, men när hjärnan inte vet vad. Har jag ingen stickning så letar jag febrilt efter “Det Perfekta Mönstret”. Ni vet, det där mönstret som kommer lösa alla världens problem om man bara hittar det? Just precis det letar jag efter varje gång jag avslutat ett projekt.

Ibland får jag lusten att måla, något som innebär att jag måste leta reda på den “rätta” duken till projektet, den “rätta” färgen, det “rätta” motivet etc. Blir det inte rätt från början då är det skräp och ska slängas. Att ha ADHD och att vara en perfektionist har sina sidor. Jag har haft OCD en gång i tiden, mest under tonåren, då i princip inget kunde göras annorlunda än sättet jag har tänkt ut det på. Minsta avvikelse och jag fick ett sammanbrott. Nu för tiden är det “bara” perfektionism, inte ren OCD, som styr. Ibland tar jag dock steg tillbaka till OCD-tiden när något händer, men jag jobbar konstant med att inte låta det styra mitt liv på samma sätt som det gjorde då.

Andra kreativa sätt som jag försöker få ut min energi på är (förutom ovannämnda saker): skriva (no shit!), spinna mitt eget garn, kladda med en Sharpie-penna på mitt skrivbord, spela TV-spel, kleta ner mig själv med lera och läsa. Bland annat. Jag har säkert glömt något. Jag försöker hela tiden lära mig något nytt i den kreativa sfären. Om inte annat så hittar jag på nya svordomar längs vägen. Som “Andraste’s flaming tits!”. Alltid kul att kunna svära utan att folk förstår eller ens vet vart det kommer ifrån. ~Drick något.

95D03775724D5D3F84C77FF3BFA11F93[3]

Det blev ett långt inlägg, men jag är långt ifrån färdig. Vi ses i nästa inlägg!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

En kommentar eller två vore roligt att få :)
(anonyma kommentarer besvaras inte)