Att krossa fördomar, normer och folks förväntningar

igor-ovsyannykov-174012Foto: Igor Ovsyannykov

(För det första: Jag ber om ursäkt för ett eventuellt osammanhängande blogginlägg. Jag har varit vaken sedan klockan 02:50 idag och hjärnan är lagom mos. Nej, jag gick inte frivilligt upp vid den tiden. Jag har haft helknasiga drömmar den senaste tiden och dem slutar alltid med att jag vaknar tidigt).

Hej! Jag är tröttare än en galen sengångare och går på luft+vatten as we speak. Ni tycker säkert att jag ska gå och lägga mig, men det ska ni veta att det funkar inte. Går jag och lägger mig nu, klockan är 19:40 när detta skrivs, så kommer jag bara ligga och stirra i taket samt att jag kommer vakna astidigt och det vill jag helst inte. I alla fall inte på en lördag, speciellt inte med dem planer jag har.

Jobb, jobb, jobb. Det är allt jag gör känns det som, vilket i sig är väl bra. Klirr i kassan varje månad. Långt pass i måndags blev det. Massa stress på morgonen. Blev sen åt alla håll och kanter. Snökaos överallt för vet ni vad? Dem som ska ploga på denna ön kan inte ploga. Det var puckelpister, isbanor och drivor om vartannat. Inte speciellt kul, men det gick.

I onsdags var det dags att prova ut en ny uniform. Länstrafiken har bestämt att alla förare oavsett bussbolag ska ha samma uniform. Så information skickades ut om att det var citat “måttagning för nya uniformer”. Måttagning. Jag tycker inte om när främlingar rör vid mig och hjärnan skenade iväg mot minst ett scenario som utgick från att människan som skulle hålla i måttagningen skulle stå där med måttband och mäta mina kroppsdelar för att få rätt storlek på kläderna. Det hände inte som tur var. Det var utprovning av uniform, inte måttagning. Tack för den liksom. I alla fall så fick jag prova ut min uniform och beställde fyra skjortor, en kavaj, en väst och ett par byxor. Allt hade suttit som en smäck. Det blev rätt storlek på alla kläderna på en gång, vilket var jävligt skönt då jag är van att bli tvungen att prova flera storlekar och känna efter vem som satt bäst. Det får inte vara för löst, men inte för tight heller, då hittar min hjärna något att störa sig på. Herregud. Hjärnor är konstiga ting.

När utprovningen är närmar sig sitt slut kläcker personen som höll i utprovningen ur sig “Kvinnor får bara ha scarf, det har länstrafiken bestämt. Bara män kan ha slips”. Ursäkta? Ett: Vart ifrån fick h*n ifrån att jag är kvinna? Två: 1950-talet ringde. Dom vill ha tillbaka sina könsdiskriminerande fördomar. (H*n hade också kallat mig för (håll i er) “Vanja” vid flera tillfällen fastän jag påpekade att det stod VARGEN på listan. Hur någon kan få Vargen till Vanja är en gåta för mig).

Den meningen som den här personen kläckte ur sig satte hela dagen ur spel för mig. Inte nog med att jag var tvungen att fråga folk inne på kontoret om hur väglaget var på en viss vägsträcka efter snön i måndags, nu påstod personen på uniformsutprovningen att kvinnor bara får ha scarf samt att personen antog rakt av att jag är kvinna. Jag stod där i den lilla röda baracken i jeans, t-shirt, munkjacka och Landrover-kängor. Personen hade minuterna tidigare försökt tvinga mig att prova samt beställa en kjol. Jag sa till personen: “Ursäkta mig liksom, men har du ens sett hur jag klär mig? Ser jag ut som om jag vill knö in mig i en ful företagskjol?? Ser jag ens ut som om jag är en sådan som ens bär kjol?”. Personen glodde på mig som om jag var den första som hade vägrat beställa en kjol, som att min vägran förvånade h*n. Det var som om h*n utgick från att det bara finns två kön och att alla som h*n ser som kvinnor bara ska ha kjol, scarf, tunn (nästan) genomskinlig blus och högklackat när dem kör buss.

Tänk efter. Hur många (kvinnliga) bussförare har ni sett i kjol? Inte många skulle jag tro. Majoriteten har byxor, och för någon som är könsöverskridande så är kjol ett “LOL NOPE” när man inte identifierar sig som kvinna. Fackrepresentanten, en man, ropade rakt ut när länstrafiken presenterade den nya uniformen: “Om kvinnor får ha kjol så ska vi karlar få ha kilt!”. På fullt allvar. Länstrafiken valde att ta bort shorts ur uniformen då dem ansåg att det inte var professionellt. Vi ska nu när sommaren kommer sitta i ullbyxor i bussar som förmodligen inte kommer kunna ha en behaglig temperatur förrän kvällen kommer och solen har gått ner. Heja oss!

Resten av onsdagen bestod i att först ta mig hem. Väl hemma kliver jag ur bilen, halkar och vrickar foten. Jävla skit. Ringer in till jobbet och berättar detta, och fortsätter sedan att ringa flera samtal. Bland annat till Bergkvarabuss angående anställningsbeviset (som den som svarade inte kunde svara på), ringa facket om sagda anställningsbevis (inte heller den som svarade där kunde svara på mina frågor) och sedan ringa fackrepresentanten på jobbet. Den siste svarade inte, så jag ringde på torsdagen till denne. Han kunde svara på min fråga angående anställningsbeviset. När jag ändå hade honom på tråden så frågade jag honom om det personen på uniformsutprovningen var sant. Han kunde inte svara på det, men han skulle ringa runt och fråga. Jag fick svar senare den dagen. Det är slips eller scarf som gäller. Haha! Jag ska ha min slips!

alex-hockett-41555Foto: Alex Hockett

Varenda gång jag öppnar munnen verkar det som om jag krossar folks fördomar, deras förväntningar och dem normer som de förväntar sig att alla ska hålla sig till. I alla fall främlingar som personen på utprovningen. Vare sig jag gör det medvetet eller ej så är det alltid störande att jag konstant är tvungen att försvara mig, försvara den jag är och alltid är det jag som ska förklara varför jag är som jag är samt varför jag tycker det är fel av andra att anta saker om mig när dem inte ens ids fråga mig rakt ut om det dem undrar över. Därför är jag tacksam över att dem flesta andra bussförare, oftast gubbar i medelåldern och övre medelåldern, inte bryr sig speciellt mycket så länge dem kan jävlas med en och prata skit på gemensamma raster.

Jag har alltid varit mer åt det “manliga” hållet. Burdus, tar plats och säger precis det jag tycker om ämnet som avhandlas för stunden. Och dem flesta kollegorna har man kunnat diskutera precis allt med. När man jobbar som bussförare träffar man på precis alla typer av människor från alla vägar i livet. Det gör det svårt att vara helt instängd i den trånga lilla lådan som en del andra lever i. Man träffar allt ifrån 7åringar som ska åka bussen själv för första gången till skolan, tanten med Dramaten-väska som ska till Öland på en dagstur, gubben från storstan som är i Småland för första gången på fyrtio år, kvinnan som ska hälsa på släkt i Kalmar, tonåringar som turistar runt längs kusten. tysken som vill se Kalmar slott… You name it, vi bussförare har träffat alla typer. Positiva som negativa.

Jag kommer ihåg tanten som åkte med mig i början på sommaren år 2016. Jag körde linje 105 mellan Mörbylånga och Kalmar. Vi hade precis passerat Köpstaden i Färjestaden och närmade oss 40-sträckan utanför dagiset på väg mot sista rondellen innan bron. Då kommer en sportbil och kör om precis innan körfältet smalnar av. Jag kan ju givetvis inte hålla tyst utan svär: “Jävla nöt”. Tanten som sitter på högra sidan närmast den främre dörren utbrister: “Det är bra! Skit ska dem ha dem där. Min morfar brukade säga att sådana som han i den där bilen har bråttom till graven”. Jag kunde inget annat än att hålla med. Personen som den här tanten kliver på nästan varje gång jag kör. Det kliver även på dem som har en jävligt dålig dag och vill inget annat än skrika på föraren. Än så länge har det bara hänt en gång, peppar peppar ta i trä.

andressa-voltolini-202190Foto: Andressa Voltolini

Att konstant stå ut fysiskt är inget nytt för mig. Jag har alltid velat ha en frisyr jag trivs i. Den hittade jag redan i tonåren, men jag har haft olika frisyrer i omgångar. Dubbel undercut med långt hår uppe på huvudet är det ultimata för mig. En del skulle kalla det för en “extrem” frisyr. Gissa vad? Det långa håret är även färgat med semi-permanent “extrem”-färg. Folk kollar en extra gång. Delvis på grund av håret, delvis på grund av piercingarna och delvis på grund av tatueringen.

Och det är bara det fysiska, sådant som folk kan se med egna ögon. Att jag dessutom inte är neurotypisk, utan tänker på annat sätt än “vanligt” folk har en del svårt att förstå. En del verkar tro att det inte finns något annat sätt att tänka på än på deras sätt och därför tänker alla andra på samma sätt. Precis den sekunden som dem inser att “jävlar, den här personen framför mig har krossat min fördom som jag hade om personen”, den sekunden deras ansiktsuttryck visar att nu har något hänt i deras hjärna, den sekunden levar jag lite på. Medvetet eller inte har jag på något sätt lyckats krossa någons fördom, deras norm, deras förväntning på vem jag är, vad jag gör etcetera. Medvetet eller omedvetet har jag gjort eller sagt något som vidgat deras vyer. Det är ganska nice när man tänker på det.

allef-vinicius-178362Foto: Allef Vinicius

Nu är klockan 21:01. Jag behöver göra i princip ingenting. Eller jo, det är fredag vilket betyder chips, pepsi och någon tv-serie tills jag går och lägger mig. Imorgon ska det bli äventyr till stora staden Kalmar, men innan dess ska jag bestämma mig för en massa saker. Beslutsångest kallas det när man inte kan bestämma sig.

95D03775724D5D3F84C77FF3BFA11F93[3]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

En kommentar eller två vore roligt att få :)
(anonyma kommentarer besvaras inte)