Jag är inte arg, bara besviken…

Det är snart två veckor sedan som det hände.En hund tog sej ut från sin ägares trädgård och attackerade min Stephen när jag var ute på baksidan med katterna. Det här är första gången som just den hunden har varit i vår trädgård när jag varit ute. Vi har hittat avföring och tassavtryck tidigare i trädgården, men inte tänkt närmare på det.

Första tecknet jag lade märke till var att Gordon, den andra katten, kröp ihop i stolen han låg i och flög sedan ner under bordet. Strax därefter hörde jag flämtandet från den upphetsade hunden. Tack gode gud att han inte gav sej på Gordon. Den stackaren hade varit förstörd för resten av livet om det hade varit så.
Istället attackerade hunden min Stephen direkt. Den högg och skällde så mycket den orkade. Stephen å sin tur försvarade sej. Han satte klorna i nosen på hunden och i ena skuldran, något som vi fick veta i efterhand. Jag visste först inte vad jag skulle göra, utan jag stirrade som en idiot innan försvarsmekanismen gick igång. Det gick inte att sära på dem. Stephen satt fast i hundens ansikte och när han väl släppte gav sej hunden på honom direkt. För några sekunder lyckades jag få tag i nackskinnet på hunden och höll fast den. Dock slet den sej och gav sej på Stephen igen. Då bytte jag taktik. Jag försökte få tag på Stephen, men fick en vettskrämd katts klor i armen. Till slut fick jag tag på min katt, lyfte upp honom och sparkade iväg hunden (som givetvis försökte följa efter mej in) som fortfarande försökte få tag på Stephen. Snabbt fick jag in katten i huset och låste dörren innan jag jagade iväg hunden vars yngre husse kom på gångvägen och letade efter honom. Skrikande på hunden jagade jag ut den från trädgården, försäkrade dess husse att hunden inte bitit mej och gick sedan in för att se vart mina katter tagit vägen.

Jag hittade Stephen ganska omgående. Han var i chock, flämtade och haltade runt i huset. Gordon kunde jag inte hitta. Panikslagen, både från slagsmålet och från det faktum att jag inte hittade min röding, sprang jag runt i huset och letade. Efter att ha kollat två gånger i varje rum hittade jag honom i datarummet där jag redan hade kollat. När jag hade hittat honom gick jag för att kolla hur Stephen mådde. Han blödde ganska rejält från ena tassen och haltade kraftigt på höger bakben. Ännu mer panikslagen sprang jag efter telefonen och ringde mamma. Så rädd som jag var då har jag inte varit förut. Båda mina katter hade varit med om något som inte ska kunna hända om ägarna hade pli på sin hund.
När mamma kom hem ringde vi runt till alla veterinärer vi kände till men ingen ville ta in Stephen, förutom den veterinär jag minst av allt ville åka till (det finns många anledningar till det, men det tänker jag inte ta upp här). Vi åkte in, vetten konstaterade grov sträckning och bortsliten klo men med pulpan kvar. Han rekommenderade smärtstillande och antibiotika (ifall hunden bitit katten och såret varit så litet att det redan slutit sej) samt nagellack på den trasiga klon. Stephen kom hem med pudelklippt bakben, vetten ville försäkra sej om att inget var brutet, och var ganska groggy resten av kvällen.
När vi var till vetten med Stephen, låg Gordon under mammas kudde i sovrummet och gömde sej. Han skakade och hade stora pupiller. Han letade dessutom efter sin Stephen.
Nu när nästan 2 veckor har gått har Stephens bakben blivit bättre. Han haltar fortfarande, men han behöver inget smärtstillande medel längre. Det som stör mej mest av allt är att ägarna inte har pli på sin hund. De har inte dresserat den till att stanna på tomten eller ens sett till att någon hållit ögonen på hunden när den är ute i deras trädgård. De bara släpper ut den utan tillsyn.
Och om ni som äger hunden läser det här, jag är inte arg. Bara besviken över att detta hände. Jag skyller inte på barnen som glömde stänga grinden, hunden är inte deras ansvar. Ni som vuxna har ansvar för den och ni tog ansvar för vad den gjorde mot min Stephen. Tack för att ni gjorde det.
Trots den vetskapen känner jag mej ändå inte trygg nog att gå ut ensam både med och utan katterna i min egen trädgård efter det som hänt. Hela tiden förväntar jag mej att hunden ska komma runt hörnet precis som förra gången och ge sej på nån av mina katter. Det var tur i oturen att det “bara” blev en sträckning och en avsliten klo. Jag vet inte vad jag hade gjort om hunden hade dödat min katt. Det gör ont bara jag tänker på det.
Både Gordon och Stephen mår idag bättre. Stephen har fortfarande utegångsförbud, men Gordon och jag tog en tur ute för några dagar sedan. Den slutade dock med att Gordon blev orolig när Stephen tog ut sin frustration på nätdörren. Han fick nämligen inte följa med ut, och som alla tonåringar visade han sitt missnöje. Gordons utevistelse blev därmed kort och vi fick gå in igen.
Som jag redan har sagt, jag är inte arg på er. Bara besviken.
Det här hade inte behövt hända. Nu gick det bättre än det kunde ha gjort. Det här inlägget är bara för att jag ska kunna lugna ner mej och släppa det som hänt. Jag blev själv så chockad av det som hände att jag inte mindes vad jag gjorde när hunden attackerade. Jag minns fortfarande inte allt som hände, det kommer tillbaka bit för bit. Jag kan inte påstå att jag inte vill minnas vad som hände samtidigt som jag inte kan påstå att jag gör det. Andra kan ta lärdom av detta, det är en av anledningarna till att jag skriver detta inlägg.
I skrivande stund ligger Stephen i mitt knä, på rygg med benen i vädret och sover som en gris. Tja, han låter som en i alla fall…